Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1869, sida 3

vext och fina anletsdrag och hennes öga var ljuft och smäcktande. IIon bar en bomalls-tunik, prydd med broderier, blå shawl, fästad vid axlarna såsom ett slags kappa, och fint arbetade hjortskinns-halfstöslor. Hennes sorgfälligt benade svarta hår hade endast till prydnad de ormskinn hvarmed dess böljande lockar voro omgifna. Vid åsynen af denna flicka, så tankfull, så blyg, i denna haflfnakenhet, som upprepade hennes röda hudfärg, skulle men velat likna henne vid en af jagtens gudinna, bildad i marmor och eldfärgad genom den nedgående solens strålar. — Åsynen af henne fullständigade så förträffligt taflan, som grefven hade framför sig, att han stannade med sina blickar på flickan, frapperad af hennes sällsamma skönhet. Denna uppmärksamhet syntes besvära henne; hon bortvände ögonen och lät dem hvila på landskapet. Louis närmade sig: — Min syster beundrar, liksom jag den sköna horizonten, sade han, i det han med handen utvisade floden, slätterna och skogarna. Flickan skakade föraktligt på hufvudet. — Nehala betraktar aldrig landskapet kring fästningen, ej heller längre borf, sade hon likgiltigt. — Uvarföre så.