Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1869, sida 3

ter nästan till hwad pris fom helst, kan eller wågar ingen anwänta lapital till engagerande af den styrkan. Vankerna hafwa sänkt räntefoten för att tiloda sig penningespekulanter, hwilla åter en wacker dag af dem skola ställas redlösa. Det har lyckats rem att injana såran sträck, att tunterna för dagen hafwa för swunnit. Pretuktion ech arbete liaga wanmältiga. Kapitalerna liaga ofruktbara och ban ö kernas deponenter få nu hålla tillgodo med 4 .2 procent, derföre att tre ej we tat stödja protuktionen sjelfwe, utan öf werlemnat fina penningar åt banttavals jerer, fom rätt omildt behandlat nationen. Bankerna hafwa förut lagdt läntanar ren till fina fötter och fått det derhän, att han heldre swälter än går i deras fälla. De wilja nu taga revanche för ven skadan hos kapitalisterna, men måhänta skola ock dessa draga fig tillbata, ty det har lyckuats ressa penninawerk att ästadlomma en ställnina såran, att fapi talisten ingalunda wet, hwarest han skall erhålla säkerhet för sina medel. Detta är ten fördel, fom re berett honom nenom sitt kommissionärskap. Månne det går an? En infändare framställer i HallandsPosten till Herrar husbönder inom Swerge följande fastag. om många af wåra läsare säkerligen med nöje skola inz hemta: Mångeustädes inom wårt land har brift på utmärktare tjenare hos den eu: skilde mannen låtit fig känbart förnimma. Det i allt förfärligare gestalt framträs dande allmänna ekonom iska betryck, under hwilket den större och mindre landtoruz karen suckar, torde, utom till andra orsaker, också wara att hänföra till ten des moralisation, fom hos tjenareklassen på sednare tider mer om mer uppenbarat fig. Hwarigenom hämma detta onda, hwar söla botemedel deremot? Likasom i allmänhet framfarna tiders historia wisar oss, att swenska follet ens dast i den mån warit lyckligt, som det troget och lydigt följt en nådig öfwerhets höga föredöme i werk och gerning, så är utan twifwel äfven här hjelpen på fam ma håll att söla. Hwarigenom är det wår älskade konung uppmuntrar fina une dersåters dygder och belönar deras förr tjenster? Jo, genom denna kraftiga häf stång för mensklig fulllomning, som kallas ordnar och band. Ånwänd under den sjunkande swenska samhällslroppen af tens ue i dygd och mandom höast stående bland wåra konungar, Fredrik I och Carl XIII, od) sedermera alltjemt flitigt och kraftigt anlitad af deras — efterträdare, har denna häfstång nu upplyftat de ors deusprydde ibland oss till den höga ftånds punlt de nu intaga. Men då ordenss wäsendets stora wälsignelser hittills före trädeswis sträckt fig till de s. k. tjouftemännen, statens och konungens tjenare, hwadan ock de enskildes tjenare, såsom ofwan sagts, blifwit tillbaka i fann fed lighet och duglighet, få tillhör det oss husbönder att med wåra tjenare göra, hwad konungen gör med fina, d. w. s. detorera dem. För denna åtgärd ha wi ytterligare et stöd i wår uppluysta och högsinta riksdags enhälliga förkastande af den motion om ordenswäsendets afssaffande, hwilken den farlige Jöns Jebrsfon wis innez