Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1869, sida 3

gammal vän till mig och mitt hus, vill jag bjuda er femtio riksdaler för bägaren. — Femtio riksdaler! upprepade Marquard på det högsta förvånad; han hade ätminstone päräknat dubbelt. Guldsmeden förstod denna ton och fortfor: i — Som sagt är, femtio riksdaler och ingen skilling mer. Om ni betänker er för länge, säger jag fyratio. — Så får det vara derför, svarade Marquard med en suck. — Jag tror också, att ni kan vara belåten, sade guldsmeden, under det han ställde bägaren afsides. Marquards ögon dröjde länge med vemod derpå. — Ånnu ett ord, sade han i bedjande ton. Ni skall väl ändå icke smälta om honom, icke sanut? — Nej, under intet vilkor; det skulle aldraminst löna sig. Jag måste försöka, att sådan som den är, blifva af med den till någon vliebhabero. — Men om jag nu före den tiden kunde skaffa penningar, så skulle jag väl ändå kunna få återköpa den. — Ja, hvarföre icke? Ni så väl som hvarje annan. I samma ögonblick, som Marquard lemnade boden, höll derutanför en elegant portscbäs. En tjenare öppnade dörren och väntade, med hatten i hand,