Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1869, sida 3

diga i rättan tid, återtog guldsmeden, ty ni är den förste, som köper hos mig. För en stund sedan har jag gift mig med denna unga flicka. — Ack ja! svarade guldsmeden med en suck, nu erinrar jag mig noga; jag satte ett M. och ett T. i den ena ringen och I. och ett R. i den andra. — Det skulle betyda Marquard Trane och Ingeborg Rosenkrans, sade den gamle ädlingen, mitt namn och min bruds. Och då jag åtta dagar senare hemtade ringarne, sade ni: Gifve Gud, att nädig herrskapet må blifva likaså lyckliga som jag och min unga hustru! —Ack ja, svarade guldsmeden med en axelryckning, dylikt säger man väl när man är ung. Men förståndet kommer först efteråt. En sjuk, grälaktig hustru, ett balft dussin hungriga barn och en last skulder, det är allt som blef öfrigt af min lycka. — Er synes det icke hafva gått mycket bättre, nådig herre, såvida icke skenet bedrager. Marquard kände sig genom denna jemförelse oangenämnt berörd, men han svarade icke. — Nå, då intet mer står i vägen för vår handel, sade guldsmeden, åter betraktande bägaren, huru mycket begär då nådig herra för denna lilla bägare? — Jag vet ej rätt, mästare! Huru högt värderar ni den? — Huro, då nådig herren är en