Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1869, sida 3

karaktåren, men desto mer i hwarragligt görande och låtande, som genom sin mångfald och sitt oupphörliaa återkommande utöfwar en widsträckt werkan. J dessa hänseenden rätta sig de fleste mer efter allmänt bruk och andras omdömen än efter egna åsigter och förhåls landen. Man finner prof af detta farafks tersdrag i hwarjehanda fall af den bags liga samfärdseln. Huru söker icke den ene följa med och om möjligt öfwerbjuda ten andra i yppighet wid samqwäm och bylift, ja man fan ej ens emottaga en enta bekant utan särskilta tillställningar. Hwilfen uppståndelse till exempel i en familj, om mannen wid midragen kommer hem och utan föregången anmälan förer med sig en gammal wän Då heter ret: Och här fom fer få ut, och mi ha intet annat till middagen än det och det! o. s. w. Och få långa rader af ursärter för den främmande, bwilken sälunta heldre försakat wännens sällskap än komma till befmär. Huru annors lunda blott på andra sidan Sundet, i Köpenhamn. Kommer man der aprce pod till en bekant bergerlig familj, få emottages man wänligt och bjertligt, men utan alla ceremoniösa omständigbeter, och ide en prick rubbas i famils jens hwardagsordningn. Hwar oc en fom försött te begge olika sätten, finner huru mycket trefligare det är att komma på ett besök, då man wet sig icke genera; men ändå kan man ej komma sig för bärmed i Swerge, ty det brukas icke, vdet går ej an att wara olik andra, o. s. w. Cu rylik osjelfständighet kostar dock mången hans trefnad, hans lugn oc) hand ekonomiska oberoende. Denna nationalswaghet har på ett förtjenstfullt sätt framhållits af doc BWirfen uti en föreläsning i Stockholm, af ywitten i flygskriften Litet af Hmarje gjorts en sammanfattning, hwarur wi bär meddela följande utdrag: Swerge är ett fritt land. Wi hares ligionsfrihet, tryckfrihet, näringsfrihet, tankefrihet, talfrihet och friheter af månar falviga flag; men wi sakna Helt och hål let en frihet: den indwiruella fjelfftändighetens. Att ej wilja wara hwad mi äro, att wilja synas hwad wi ej åro, är ett nationelt fel, för hwilket wi bwars fen funna kasta skulden på wår regering, wär lagstiftning, wår religion eller wåra traditiener. J wår tid, då wi, genom en utsträckt samfärdsel med andra läns ver, genom lättheten för främlingar att nogare taga reda på wåra genom lans dets läge fordom obekanta förhållanden, genom en mer spridd och uppffattad lit teratur, ej mer äro ett folt, blott genom lösrycta och ofullständiga fragmenter känet af andra natiener, kan detta fel, att wilja synas annat än hwad wi äro, medföra rten största af alla olägenheter, nemligen den att göra ess löjliga, och med förlusten of wärt lants allwarliga och egendomliga karaktär nedsätta dess sanna wärte, i det wanmäktiga sträfwandet att söka täfla med större nationers ytliga glans, i stället att öfwerglänsa vem med märggod swensk förmåga att tunna umbära mycket, njuta djupt, och uträtta stort med små tillaångar. Om tessa skola räcka till att skydda och bewara wårt oberoende, måste wi wara betänlta på att i tid — och det är ännu tid, och emedan det är tid, bör ingen, som inser det, tweka att höja en finntimmorna YHFrnm cevecoleatfa InAm has