ej genast kan upptäcka något egendomligt och utmärkande i ståndsskillnad, klädsel, för mögenhetswilkor eller enkla aufpråtsyttringar. Sa, wi föga flaffinne, ty rå man uppmärksamt följer det rysstyranni, fom dessa ord, modet, vdet brutag och Valla menniskor göra så, utöfwa på hela nårt samhälle, så uppreser sig hwarje sjelfstänrigt finne mot te fåfänga ech dåraktiga uppoffringar man gör blott för att ej wara olika annat folk, under det man blyges för att wara ett folk, tet är: just få mycket eller få litet man är, med bibehållande af den färffilta hållning och den wärdighet, fom tilfoms mer hwarje nation, hwarje samhälle, hwarje intivid och hwarje olika förmör genhetswiltor. Man föredrager att, fö som Potemkin, måla byar och städer på stärmar, för att flå storfolk dunster i ögonen; hwar och en will synas hafwa tillgängar, som tillgripas på bekostnad af det närwarandes bekymmerfrihet, med ingrepp på framtidens förkofran; alla wilja synas och göra lika, och denna re fel leder owilkorligt till en jemnlikhet, fom lif bet lilla åskmolnet, hwilket obe märkt men säkert refer fig mid horifonten af en molnfri himmel, hotande ffymtar fram för hwarje uppmärksamt öga, och det är — beroendets. Låtom oss kasta en blick inom focieter ten, ty, man må ej pöra fig några illus sioner, exemplet utgår från samhällets högre till dess lägsta trappsteg. Aflas man ej på te förra att härma och efter sträfwa utwecklandet af en lyx, hwars enda prisbelöning blir några okunniga eller servila organers förklaring, att ben kunde uthärda jemförelse med den elegans och prakt som utbredes i London eller Paris, hos en surstinna Demidoff, hertiginna Metternich eller madame de Galifs; under tet att om någon habitud från dessa salonger pligtskyldigast inftämmer i den ingalunda eftersträfwanswärda artigheten, han inom sig måste bele det dåraktiga och wanmäktiga försöket att ätergifwa ett i raffinerad förfining och slöseri oupphinneligt lyxraseri. Personer, fom återigen med inga anfträngninsgar funna försöka att deltaga i dessa tacklösa sträfwanden, äro dock, huru myc: ket de än må klandra eller beklaga dem, ur stånd att beslutsamt undandraga sig deras inflytande och reflex, utan göra å fin sida uppoffringar af tet blott till det dagliga behofwet tillräckliga, för att få wara med och fynag de framstående tfretfarne. Andra åter, fom till följd af denna eler andra dårskaper, eller af dem eberoende motgångar, blifwit netsatta till en för deras fordna anspråk under ordnad ställning, hafwa ej mod att genom indragningar och ett enklare lefnadssätt upprätthålla sitt anseende, utan äfmentyra det heldre, genom mottagandet af en handräckning, till bibehållande af ett sken fom ej bedrager någon och ej winz ner någons aktning. Man blyges att wara fattig, men man blygeg ej att förs inta tillgångar, hwilkas wårdande och förkofrande man moraliskt wore skyldig efterkommande; man blyges ei mer att tiapa, ej att fielf, lefwande på andras hjelpsamhet, befordra bettlandet. Rika och fattiga, höga och låga, betjenade och tjenande, gifwande och mottagande, alla sträfwa blott att synas lika, och med denne jemnlikhet ådagalägga de en faratk: terslöshet, som på ett bedröfligt sätt wittnar om den individuella sjelfständighetsbristen. För ven, fom någon tid wistats på kontinenten och i åtskilligaa andra länder gajort fia reda för den broliga, fammans smältande, men likwäl så konturskarpa skilnad, hwilken, oaktadt den generela tidsandan, gör sig gällande bland folk af olika stånd, olika wilkor, olika klädedrägt, olika anspråf och olika öfwertygelse, har denna swenska härmningssjuka en pre gel, fom är pinsam; än mer pinsam genom fruktan, att juft den skall blifwa faratteriferade för ten nation, fom man, tad mare detta lyte, ingenstädes igens känner, under det en fransman, en ens gelsman, en amerikanare, en turk igenkännes öfwer allt. Hwarifrån härleder fig denna sträfwan att ej wara sig sjelf? Wi frukta från den tid, fom på bloms sterspråt blifwit af få många ftora ffalder besjungen, då Swerges konung bortse slösade en stor del af sitt snille, för att 2...3... 3en 1e22 82