Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1869, sida 3

fruntimmerna voro sysselsatta inom hus. Med en katts skicklighet hade Samba ljudlöst närmat sig, fattade med ena handen uti barnet och kastade med den andra ett kläde om dess hufvud, för att göra dess skrik ohörbart, kvarefter hon med en för sin ålder märkvärdig hastighet försvann åt det håll plantagen är belägen. Hon brukade den försigtigheten att begagna en båt och kunde således, utan att blifva sedd, från baksidan, genom den tättbevuxna trädgården, uppnå paviljongen. Caros glädje var stor, ty nu var han säker om modren, då han hade hennes harn i sina händer. Nu bief frågan: huru skulle hon få veta hvarest hennes barn befann sig? Att genast låta henne få underrättelse derom, skulle blott väcka hennes vrede. Man borde låta några dagar gå förbi, för att gifva visshet åt den åsigten, att barnet sprungit vilse och på något sätt omkommit. När då modern ansåg sitt barn förloradt och hvarje förhoppning var försvunnen, då först skulle hon erfara att hennes barn lefde. I detta ögonblick af öfverväldigande glädje skulle hon ej få tid att tänka på något annat än sin längtan att återse sitt barn. Den egna faran skulle hon helt och hållet glömma, för att öfvertyga sig att barnet ännu lefde. Planen var byggd på kännedomen af modershjertat. (Forts.)