Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1868, sida 2

hafva kunnat säga det. Hon blef väckt derutur genom bullret af dörren, som åter öppnades. Georg inträdde. — Äuru, sade han med missnöjdt utseende, ni är like klädd? Men vet då att det gäller ert lif. Ni måste utgå härifrån så fort som möjligt. Fröken de Vatteville betraktade då de klädespersedlar, som funnos i pakettet; det var en bondqvinnedrägt, och det tycktes henne, som dessa kläder voro uog stora, att gå utanpå hennes egna. Det behöfdes icke mera än några ögonblick, för att påkläda sig dem. Georg tog henne sedan vid handen och förde henne ut ur rummet. Hon lät bortföra sig, utan att göra någon fråga, utan att till och med hafva styrka att begrunda allt hvad som tilldrog sig omkring henue. Utom sig och liksom yr i hufvudet af förskräckelse, lät hon hortföra sig, utan att göra motstånd. Hon märkte till och med icke att hon gått öfver fängelsets tröskel. Slutligen kunde hon inandas frisk luft; hon var utom fängelset på gatan; hon drog djupa andedrag, som alltid en fånge gör, då han återgifves åt friheten. — Min Gud! sade hon för sig sjelf, hopknäppande händerna, är jag då ändtligen fri? Hon såg icke att hennes ledsagare