Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1868, sida 2

omöjlig att för sig sjelf göra klar: det var en blandad känsla af sympathi och erkänsla å ena sidan och tvekan och förfäran å den andra. Denna oväntade hjelp, denna trogna tillgifvenhet gingo henne rakt till hjertat ech uppfyllde dennes själ med en liflig och djup tacksamhet, och likväl var hon nästan ledsen öfver att en så utmärkt tjenst gjordes henne af denne unge man med de ädlaste tänkesätt, med detta ädla och intelligenta utseende, af Georg Mathien, förpaktarens son, hjelten vid branden i Galluys, som för icke så längesedan midt igenom skogen återfört henne, den unga grefvinnan de Vatteville, till sina förfäders bostad. Icke destomindre, då tiden hastade undan och faran var hotande, aktade sig Helene väl för att tveka, då hennes räddare, fattade hennes arm utan vidare omständigheter, lät henne vandra helt sagta vid sin sida; vid slutet af trappan förde han henne åter in i ett rum och, visande henne ett pakett, sade han till henne: — Kläd på er det, som ni finner häruti, men skynda er framförallt. Han tillslöt dörren, och Helene befann sig allena. Hon qvarstod orörlig, ur stånd, så att säga, att handla eller till och med tänka. Huru länge förblef hon i detta tillstånd? Hon skulle säkerligen icke