Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1868, sida 2

wille i underdånig sktrifwelse tilltännagifwa fin önskan, att, wid tillsåttningen af patronella presttjenster, rösträtt måtte åt församlingarna beredas, så widt sådant utan kränkning af enskild rätt lät sig göra samt att, wid tillsättningen af de lonsistoriella och regala pastoraten, hwad fom nu finnes stadgadt rörande rvöfträt: tighet måtte ändras till öfwerensstämmelse med de grunder och bestämningar för ut: öfmande af denna rättighet, fom finnas angifna i k. förordningen om fyrtoftäme ma af den 21 Mars 1862. Wid den häröfwer uppkomna diskus: sionen, yttrade sig först d:r Strömberg, hwilken, i motsats till utskottets åsigt, trodde sitt förslag wara pnattiskt utför bart. Han hade derigenom fört åmängabringa enhet och öfwerensstämmelse emellan församlingarna i deras rättsförhål: landen, då de skola utse fina fiälaförjare. Nu finnes mellan pastoraten stor skiljaktighet. Han kände wäl de fmårigs beter, fom mötte hans förflag, men han trodde dock ide dessa wara vöfmerminners liga. Det är ifynnerhet wid de regala pastoraten, fom dessa fwårigheter före finnas, dessa hade dock talaren i fin mos tion beattadt och wisat, huru de skulle kunna lösas. Det är de patronella par storaten, hwilka främst af alla borde un: derkastas en förändring. Hwilten obillighet war det ej, att med den sista torfwan af en fordom måhända midsträckt egendom skulle medfölja rättigheten att tillsätta församlingens herde; en rättig het, som ofta bortslumpas på offentlig auttion för en obetydlighet. Tal:n re: kapitulerade nu sitt förslag, att nemligen konsistorierna stulle uppföra twenne per: soner på förslaget och församlingens tyrfo: råd den tredje. Finge denne sedan wid det slutliga walet twå tredjedelar af hela röstantalet, wore rösterna splittrade, till: satte stiftsstyrelsen i konsistoriella och patronella samt tonungen i regala gäll. Rösträtten skulle personligen utöfwas af hwarje mantalsskrifwen person, som egde att på lyrkostämma utöfwa rösträtt. Ber gärde, att lsyrkomötets förslag skulle af gifwas i denna syftning. Hr O. B. Olsson bemötte utskottets utlåtande i fråga om wmwalrätteng utfiräctande. Tal. trodde ej, att en perfons mindre tyrkliga finne, mindre fönnedom om de föreslagna personerna och förmåga att bedömma tessas större eller mindre lämplighet för den färffilda församlingen, på något fött berodde af det ftörre eller mindre hemmantal, han innehade. Det funnes församlingar, der en enda person kunde öfwerrösta hundrade och påtwinga dem mot deras wilja en själasörjare. Man finge icke inrymma för mycken makt åt penningen, då det more fråga om men: niffors andliga wäl; yrlade afslag. Biskop Flensburg ansåg frågan icke wara någon vitalfråga för kyrkan och kunde derför icke tillägga den så stor wigt, fom andra welet göra. Möjligen tunde en och annan särskild församling hafwa gagn af ven föreflagna förändringen, men han trodre dock, att slutresultatet skulle blifwa ungefär detfamma. Hwad skulle det wäl blifwa af alla dem, fom antinz gen genom förwållade efter oförwållade orsaker ide lyckas tillwinna fig få be stämda sympathier, att de af förfjamlin: garna erhölle uteslutande röstpluralitet. Jo, stiftsstyrelsen more nödgad att ans Å