Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1868, sida 2

Fröken de Watteville. Öfversättning från Franskan af W—g. (Forts. fr. n:o 80). De sorgligaste tankar bemäktigade sig henne. Hvad skulle väl hända henne? Och hennes mor, hvad skulle väl hennes öde blifva? Slutligen denne man, som hade uppträdt som hennes beskyddare, var det kanske en förrädare, var det kanske en förrädare och hade han tilläfventyrs utagt en snara? Emellertid trodde hon sig redan förut hafva hört denna röst, och i djupet af hennes hjerta hade den uppväckt liksom en känsla af instinktligt förtroende, som sade henne, att denne främling kommit till hennes räddning. Helene bedrog sig icke. Under det att hon öfverlemnade sig åt dessa tankar, hörde hon dörren till det lilla fängelserummet öppnas, och vid skenet af den lykta, som den man bar, hvilken en stund förut instängt henne, igenkände hon . . . . Georg, denne vän, som, befinnande sig i fängelsets yttre rum vid de båda grefvinnornas ankomst till la Force, hada gifvit dem råd och försäkrat dem, att han vakade öfver dem. Den unga flickan erfor i detta ögonblick en känsla, som det var henne