Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1868, sida 3

wer förakt för faror och motgångar samt uppwäcker få skimrande hopp, om ide på lycka och storartad framgång, rock om ett framtida bättre, än bwar fofterjorden bjuder för ett mödofamt lif? Hwad är, hwad kan wara anlednins gen? frågar fin fosterlandswännen, fom med oro och betymmer fer denna alltmer tilltagande emigration, tenna besinningslösa tesertation bland de arbetanreg les ber, denna samhållets årerlåtning, fom owilkorligt måsie förlamande inwerka på alla landets näringar. Hwad är, hwad tan wara anledningen? frågar sig den ömme menniskowän, som deltagande blickar följer dessa skaror af traftfulla arbetare, hwilta rusa hän mot okända ören, vöfwa för de mwarz nande röster, som tillropa vem, otillgängliga för ve wälmenande råd, fom gifwas dem, blinda för de mödor och faror, hwarför de utsätta icke allenast fig sjelfwa, utan äfwen sina hustrur ech barn ja till och med fina gamla, orkeclösa föräldrar, hwilka troget wilja dela barnens mete eller motgång. Hwar ligger felet? hwor söka botemedlet? fråga wi oss alla. Några mena, att orsaken är den medförda wandringslusten och det merförta begäret efter ett malligt ech njutningsrikt lif, wunnet genom ett kort, om ock mödosamt arbete; ty hafwa icke asarne, wåra försäder, lemnat sina hem i öster och wandrat bit till norden; hafwu ide deras söner, nordevg finktare wikingar, missbelatna med ret fattiga landets torftiga od) njugga gåfwor och lön för nets lagd möra, med be ringa njutningar den långa och falla wintern erbjöd, strömmat ut öjwer hafwen, för att röfwa till fia skatter, fom fosterjorren ej egde och funte gifwa, och på hwilia ve seran frossare i maklig lättja? Upprullar if: be senare hundraåriga krigens historia samma tafla, samma rofe lystnad, samma begär efter sinnlig njut ning, samma missbelåtenhet med fäders neslandets mörta jern och dess hårda bröd? Jo, derföre strömma äfwen wåra wifingar ut till äfrämmande land, mwigserligen fredliga och obewäpnade, köpande hwak re ide med wåäld tunna taga, men dock med jamma begär fom fordom, famma hopp, att efter ett fort, om och med faror förenadt mörefaomt arbete inhösta en rik fförd, för att njuta ett setnare sorafrit och angenämt lif. Andra söka felet hos statsmakterno, i lantets allmänna lagstiftning och i felaktiga kommunalförfattningar. Andra åter i presterskapets och tjenfiemännens despotiska och godtyckliga wälde samt den menliga inwerkan det utöfwar på arbetsfelkets fria utweckling och werte samhet; i de tunga skattebördorna samt bristen på frihet oc jemnlikhet inför lagen. Alla funna hafwa rätt, tv alltid fins nes ontt att utrota, fel alt rätta, alltid något att förbättra; men ännu qwarstär ovod frågan: hwar ligaer felet? Och hpwilka metel föreslås mät för att hämma det onto, att stämma ten bortse flöranre lifekraften? Jo att regeringen och enstilre sfola gemensamt arbeta för att upplysa och warna be förwillare, te wilselerda! Men iunna te någet uträtta, kunna te på öfwertygelsens wäg nå målet och hämma tenne swällande ström? Nej!