ett bättre emot wissheten af ett fortfas rante hepplöst elänre? Nej! Men — frågas vet — hwad mete skall då begagnas, tå såwäl regeringens fom aktade samhällsmerlemmars wälwil. iiat gifna upplysningar misstros, deras wälmenande råd förkastas, och vå den frie metborgaren ej fan förnekas friles ten att lemna såterneslandet ech bosätta sia på någon annan fläck af jorden? Aanu qwarstår frågan: hwar söka medlet? Den skicklige ltåkaren frågar först efter den sjuka kroppodelen, fedan efter orfar fen till tet onra, och få snart ban funnit dem båra, få finner han lätt botes medlet. En enta blick på re massor af emiaranter, som från alla relar af landet strömmo till sjöstärerna, säner oss, att be nåstan autanslutante tillhöra jordbrutsarbetarnes tiass, lontets egentliga tärna, den starka lifdaktiga fällåder, fom förser alla näringar med friska. kraftfulla ar: mar, säger oss att de tillhöra ven klass of fäterneslandets befelknina, fom bit: tills mwarit ben mest stationära, den mest betryckta. Werkliat ech icke inbilladt tryckande och euntbärdliat måste det onta wara, fom fan rubba fosterlantslärlefen hes teesa wid fådernetorfwan få innerligt sästare arbetare, fom fan göra denna få luana massa otålia, wäcka rklagan blant dessa mid förfakelser och litanten få wana lastdraaare och förmå dem att uppeffra allt, ristera allt, heltre än att längre bära sitt tumga of För att rätt funna uppfatta ven fwens ffa jordbrulsarbetarens biflaaliga fållning och finna stälet till hang friwilliga skiliante från allt, fom är benom Tyr: bart och tärt, måste wi betrakta denna Haf olika relar samt deras förhållande till samhället och till arbetsgifwarne. Wi sönderdela terför klasserna uti fyra delar och granska dem flyttiat bwar för sia: 1) Hemmansbrukare och jordtorpare; 2) Stattorpare och statdrängar; 3) Backstugusittare ech dagakarlar; samt 4) Tjeuftedrängar. De hemmansbrufare, hwilka betala sina arrenden med penninyar eller spanmål, intaga i allmänhet en sjelfstäntigare och mer oberoende ställnina gent emot jord: egarne, än de andra arendatorerna, och kunna, aenom den trynahet fieliftäntiar hetskänslan skänker, den werksamhetskust oberoendet uppwäcker, skapa fia ett up nare lif, en forafriare framtid och en ej af nöd och brist botar ålrerrom. Wi förbigå derföre tessa och mänta oss till de hemmansbrukare och jordtorpare, hwilka medelst dagswerken utgöra fina arrenden. Af alla jortbrutsarbetare hafwa dessa onekligen den tryagaste tillwaren, funna bysa ren bästa tillförsiat till framtiten, den minsta fruktan för fulltomfia fattiar dem, men hurn månaa hamna dock icke på fattighuset eller i en usel bakstuga, med tiagarstafwen till stöd för ten af ålter och arbete böjda krerpen! Månne skulden ligger ensamt bog dem sjelfwa? Nej! äfwen hes jertegaren, aenom bang brist på omtanla för arbetarnes bästa. De jordegare, hwilfa unrer loppet af te setnare tjugo åren töpt egendomar, hafwa i allmänhet betalt priser wida öfwerstigande det egentliga wärdet, oftust i att och mening att snart åter med winst försälja tem. J retta fall skyndar den nye egaren att genast wid tillträtet bringa eaenbeoI mens afkastnina till någorlunta propor: tion med inköpsprisset, aenom te unper: lydande arrendenas onaturliga förhöjande och exempel finnas, dä denna förhöjning på en gång eller under loppet af några få år gått till förrubblina, ja till och med deröfwer. — Mit en säran förhöjning skall bliswa ytterst tännbar för arendatern, är narurligt, dels emedan han nu maste fråne droga fin lilla jarttorswa dubbelt få myc. fen tid och dels emedan ren kontanta er: fättning, ban förr nppburit för utgjorra öfwerdagswerken, betydligt minskas, om ide aldeles upphör. Men terna förböjnina suwerkardock lans Uoenlin an man skulle tre iy