Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1868, sida 3

vända mig att leda massorna, skjuta mig före och låta ansvaret drabba mig om det misslyckades, eller bortkasta mig som ett onyttigt redskap, i fall idn segerrikt ginge igenom. Tusen stridiga känslor vexlade sina uttryck i v. Steins ansigte, under detta tal. — Ni har orätt, sade han; man skulle icke glömma edra tjenster och ideen måste, så väl förberedd som den är snart nog triumfera. — Det är mycket möjligt; men genom mig skall den icke komma ett steg närmare målet. — År det ert sista ord? — Mitt sista. Von Stein vände åter om sin häst som om ingenting passerat; och med denna ton af blandadt allvar och lättsinne, som karakteriserade honom sade han: — Så låtom oss då fortsätta vår färd. Månan kastade en sista, dröjande blick på fallet och gömde sig sedan bortom en flyende sky. Tysta redo de båda ryttarne vägen framåt, Skogen stod hög och mörk rundtomkring och endast stundom syntes ett tindrande ljussken tändas och försvinna bland granarne. Det var som Holger förutsagt, icke långt till prestgården, ech de tio minuterna voro knappt förgångna, då de