Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1868, sida 3

Om qwinnans politiska rättigheter. (Forts. fr. n:o 17.) Alla de damer, som af intresse för sitt löns wälfärd dragit i härnad, hwilka börjut tala och skrifwa om qwinnans plats inom familjen, om likstämmighet emellan män och qwinnor, om den fria kärleken, om äktenskapets slafweri och rättighet till skilsmessa — ware sig att de höjt sin stämma med Margaret Fuller wid Brook Farm, med Mary Craign mid Oneida Creek, med Antoinette Doo little wid Mount Libanon, Belinda Pratt i Saltsjöstaden, Elisa Farnham i Newyork — hafwa gått tillbafa ända till den gråa forntiden. Bristen på allt ledande ljus, alla lagbud, all tillförlitlig tradition i ämnet, hafwa twingat dem att rådfråga böcker, ransaka ibland fatta och kritisera gamla urkunder; med oförtrutet mod hafwa de gripit werket an. Ingen höjd har warit dem oupphinnelig, ingen afgrund warit för djup. De hafwa swäfwat upp till Olympen, de hafwa störtat ned i Hades under sitt nitiska forskande efter exempel på ett sannt werkliggörande af kärlekens lag. De hafwa wändt sina blickar till Syrien och Egypten, till Rom och Athen; de hafwa wädjat till natur och konst, poesi och wetenskap; de hafwa twistat om sanningen af Ewas historia, förnekat Lycurgi wisdom och oförsynt trängt sig in i Saras tält. Från hwart land hafwa de hemtat ett bewis, en mars ning, en förebråelse. De hafwa tröskat säd med Ruth, studerat Aspasias historia, grubblat öfwer Lucretias öde och anropat Johanna Grays ande. Hwarje folk har gifwit dem ett mönster och en sensmoral, och ehuru det erhållna mönstret säges omwexla, alltefter qwinnans högre eller lägre gåfwor af naturen, hennes färg och uppfostran, påstås fens-moralen deremot wara enahanda öfwerallt. Ända till wåra dagar, då, enligt hwad deras allranyaste profetissa, Eliza Farnham, förkunnar en ny tideräkning tager sin början som skall heta Qwinnans tidehwarf — ända tills detta nya ljus i Amerika uppgått öfwer det qwinnliga slägtet, hafwa de funnit att qwinnan af mannen blifwit behandlad ibland som en leksak, ofta som ett offer, i allmänhet som en del af hans lösegendom, alltid fom slafwinna.Hwar, säga de, tan hennes blick med wälbehag hwila, om hon än öfwer hela werlden studerat sitt slägtes bhiftoria? Träder hon in i ett österländskt harem, en hin H— —