Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1868, sida 3

ligt. Och hos er, min herre, står det högra ögats pupill något närmare näsan än det venstras, hvilket ofta är fallet äfven med andra personer. I skullen dock ingendera ha fäst er vid dessa små obetydligheter, om I icke ständigt varit tillsammans. De unga makarne måste sjelfva att d ktorn hade rätt. Följande dagen kallades Alfred till en långt derifrån boende onkels dödssäng. Resan jemte ordnandet af den aflidnes qvarlåtenskap, höllo Alfred en längre tid aflägsnad från hemmet. Men när han efter denna tids färlopp återkom, var födelsemärket på Clementines kind borta och hon fann sin Alfreds ögon lika som förr. Och sens moralen af denna historia? Den finnes redan i dess öfverskrift, bäste läsare. Vanan är äktenskapets och dess lyckas grymmaste förstörerska. De enda lyckliga äktenskap äro de, der mannen är klok nog att se sin hustru så sällan som möjligt. Bortovaron om morgnarne bevarar ifrån att om aftnarne ha tråkigt i hvarandras sällskap, och tillfälliga skiljsmessor besegra helt och hållet vanans makt. För öfrigt kan jag icke önska dig en större lycka, min goda läsare, än att då och då nödgas lemna ditt hem, för att fa ärfva en rik onkel eller tant. Ar du äfven välsignad med familj och icke tål barnskrik, så fly i Guds namn för en liten tid från barnkammaren ut i vida verlden, tro mig, det blir med der om till hemmet. (Slut.)