Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1868, sida 3

söp swenska allmogen den tiden få freas turlift, att om ide nya bränminslagen i hög tid mellanfommit, ffulle det hafwa burit på tok. Somliga nationer synas icke tåla wid låga priser på rusdrycker. Hos andra deremot leder det icke till missbrut. En wår landsman, som rest widt och bredt i Frantrike, försäkrade, att han på hela den långa resan ej såg en enda öfwerlastad person, och detta i sjelfwa lonjackens hemland. Att det deremot finnes nationer, som något når likna den swenska, derom wilja wi berätta en liten historia. En engelsman, försedd med de grannaste betyg om ordentlighet i lefwernet, fom fom werkmästare hit till ett jernföråds lingswerk. Om ett år war han en fylls hund. Förebrådd och tillfrågad om or salen, swarade han med sitt engelska lugn: Sserre, det kostar ju ingenting! Der hemma kostar en liten glad stund minst en hel dagspenning. Förstörd inom fort tid, ffidades han hem, och bruksegaren utfåg åt fig sjelf i England en ny merfs mästare, på hwilkens ordentlighet han trodde sig funna lita, fastän han flyttas des hit till bränwinets hemland. Denne fom också hit och stod ut ett par år, men började sedan supa, och hade till fin ur föft samma swar: det kostar få litet. (Dalp.)