Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1868, sida 2

nom till buds, bereda fig en tryggad ställning för framtiden. Orättwisan mot husegaren framstär få mycket bjertare, om man tager i betrattande huru fartygsegaren beskattas. J afseende å denne är det neml. uttrydligen föreskrifwet att han ej bör påföras någon bewillning, då hang fartyg ide gifwit någon inkomst, och att, då han taxeras till bewillnina, derwid får fästas afseende å förmånligheten af de resor och transporter, hwartill fartyget warit anwändt under föregående är. Skilnas den emellan ett hus och ett fartyg, fom beskattningsföremål betraktare, tyckes dock wara ingen. Wi hafwa ofwan förutsatt, att pusegaren eger sitt hus ograveradt. Ånnu orättwisare blifwer han taxerar, om han har skuld på detsamma. Antag ereme pelwis, att en person eger ett hus, ads sureradt för tre fjerdedelar af asfurangsumman, eller 15,000 rdr. Fastän han i få fall har 900 rdr i ränta att betala, minskar ide detta med ett enda öre hang skatt för huset, som lila tullt utgar efter en fingerod inkomst of t. ex 1,000 rer. Detta är ju en orimlighet, dåine teckningsegaren derjemte får skatta för de 900 ror han erhållit af huset. Derigenom sättes den skulrsatte i jemlikhet med den behällne, och jamhället bereder sig derpå en dubbel intomst. Det är en bra stor skitnad emellan eu huse gare, fom eger ett hus, agjureradt för 20,000 rdr, men är skyltig lika mycket på tetsamma, och en annan, jom har ett hus, assureradt för samma summa, alldeles ograveratt; men det oaftadt bi drager den sednare icke mera til famhället än den förre. En tapitalist, fom beskattas för fin ränta, får från denna fin inkomst af välna den ränta, han fjelj betalar å länta penningar, od) detta, med rätta, emedan han ej bör bidraga för mera än fin werkliga inkomst, oc) hans fordringsenare utom dess skattar för ren ränta han uppbär. — Hwarjör får ej huscgaren åtnjuta samma rättwisa? Det be höjwes föreskrifter, fom otwetyrigt sätta husegaren i samma kategori som hwarje annan för fin inkomst beskattar, och vet är att hoppas det rikosdagen ej länge skall dröja att härutinnan gifwa rättwisa, få att husegaren ej behöfwer skatta för mer än hwad han i sjelfwa werket ö eger. Det är inteckningshafwaren sna rare som bör beskattas, ty det är han, som i sjelfwa werket eger ten part i huset, bang inteckning motswarar. — Något att tänka på. I Wättaren läses följande insänra artikel: Den lösa befolkningen i mårt land tilltager, fåjom en bwar fan märka, i bor tande proportion. Jns:n tänler ifynnerhet på den flora mängden af dem, fom ide hafwa något annat hem än lanswägen. Med wittuesbörd om flidlighet, den ene i det ena yrket, den andre i ett annat, gå de land och rike oms kring utan att någorftäres finna arbete. Hwad fan och bör jamhället göra för ressa? Att lemna dem at sitt öde, kan wäl ide bära fig i längden. Jns:u fäns ner ej närmare, om oc) med hwad fram gång kolonisationsförsör blifwit gjorta i sednare tider; men i forntiden war det ju helt wanligt att utsända felonister, när en stat beswärades af sociala missfsörhållanden. Ett tillräckligt land a ill . — —