dast en fantasi-bild, så har jag nu ljufligare drömmar. — Men skuggan kunde ju likväl infinna sig! menade Montigny. Han lindade sin arm omkring Stefanies lif och hviskade: — Stäng dörren till din boudoir och låt mig vaka härute! Med en kyss afslog hon kort och bestämdt deuna anhållan. — Om du är envis — sade han — blir jag åter ängslig till mods. — Förlat mig min älskade! — bad Edgar, — jag ville ju endast hindra hvarje den ringaste skugga att uppstå på din väg! Dock — latom oss lemna de döda i ro — skuggorna — skuggan, vill jag säga! — Jag tror verkligen att jag ej mår väl och är något förvirrad af min nya lefnadsvana att gå så tidigt till hvila! — Då vi flyttat till hufvastaden, skola vi taga vår skada igen! — hviskade Stefanie. I dag börjar jag ett nytt lif. Just som hon sade detta, hörde de ett genom hela slottet genljudande dån, med doft klingande. Det var i det ögonblick, då grefve Henrik stötte ner metall-locket från lik-kistan. Grefvinnan for rysande tillbaka från Montignys omfamning. — Hvad var det? — frågade hon bäfvande, — Troligen föll en af de höga malm