Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1868, sida 2

Dörren öppnades och Montigny inträdde, mera skön och förtjusande än nagonsin. Stefanie ilade mot honom. — Udgar! — sade hon, och hennes bröst häfde sig väldsamt — ni frågade mig i går något, som jag nu vill besvsra med de orden, ja! jag vill blifva din hustru! — Stefanie! min Stefanie! — jublade Montigny och slöt grefvinan till sitt hjerta. Ilenrik framträdde till det unga paret och utsträckte handen, likasom han ville skilja de älskande med nagra deras sällhet tillintetgörande ord; men ehuru hans själs uppror afspeglades i hans ögon, tillbakahöll han dock sin fasansfulla upplysning, hans hand sjönk förlamad ned vid hans sida, hans hufvud böjde sig, likasom för en osynlig makt, och tigande lemnade han rummet. Men de öfversälla älskande sågo honom ej mera, — de sutto vid hvarandras sida förgätande hela verlden, intill dess dagens sista ljusstråle försvann och insvepte dem i mörker. Men under tiden låg Henrik på knä i sin tornkammare, utsträckte sina händer mot den korsfästes bild och ropade! — Jag började min hustrus pröfning med att sjelf begå ett brott; men fortsättningen blef för mig sjelf en botgörelse, som tillförsäkrar mig om tiofaldig förlåtelse. Med denna stund köpte jag mig rättighet till domens