Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1868, sida 2

rätt, till vedergällning för min trolösa hustru och hennes förförare! Han rusade upp, men öfverväldigad af sina själsqval, töll han tillbaka på golfvet oc förlorade sansningen. Då månen klart sken i den ensliga tornkammaren, vaknade han upp ur dödens dvala. IIan sökte samla sina sinnen, men blef dock allt mera förvirrad, så att han slutligen tyckte sig drömma. — Lefver jag då eller är jag verkligen död? — frågade han sig isin förvirring! — är jag en vålnad och ligger min kropp qvar i mina fäders graf? — I sitt gryende vansinne, tog han nycklarne till kapellet och grifthvalfvet, stoppade skrufmejseln i fickan och steg ner i grafkapellet, genom hvars gallerfönster månen kastade sitt silfversken öfver den siste grefvens guldstickade sköldemärke i purpursammet på den af erg anlupna metallkistan. IIans blick hvilade en stund på denna dödens boning, der hans eget namn prålade i guld och återkallade honom till medvetenhet om hvad han nu ville företaga sig, eller ändamålet med hans hitkomst. HFebern förlänade honom mera styrka än han i verkligheten egde, med lätthet upptog han skrufvarne, men endast med ansträngning förmådde han upplyfta metall-locket, hvilket föll ur hans händer och störtade ner vid sidan om sarkofagen.