Norrländska Korrespondenten – 17 december 1867, sida 3

hafwa sin tassa om händer, emedan de ännn ej lärt sig hushäll a med penningar, utan nagon annan mäste anlitas att sköta affärerna. Sudana föräldrar tänka och handla alldeles på samma sätt som den herrn, hwilten ide wille tillåta fina barn att bada, förrän de hade lärt att simma. Söljoen blir ocksa, att, nar barnen oms sider måste sielswa hushälta med fina tills gungar, åro de alldeles rådtösa och ofunniga i sonsten. J stället dör man gå till wäga på följande fött: Så suart barnen begynna gå i skola, antingen det är fråga om gossar eller flickor, beftäms mer man Nn hwarje barn en liten dags penning, t. ex. 5 eller 3 öre eller mindre, allt efter 100 och lägenhet. Entast för de dagar skolan bewistas utbetalas denna dagpenning, jä att om skalferica eller fjutoom hindrar skolgangen, förswinner ocksa dagspenningen, hwarigenom barnet lär fig inse, att den dag man ingenting uträttar, tan man ingenting förtjena. Årutas i skolan anmärtningsbok, sasom i en del stotor är wanligt, sa bör ej heller nuagon penning gifwas för de dagar, då anmartning mot flit eller seder blifwit gjord. Allt flags lan till etler af fame rater oc) andra bör strängeligen förbju das, lilasom tör och byte meo kamrater, utan förualörars eller malsmäns särskilda tillstano. J ofrigt bör icke ringaste twång läggas på barnets frihet att efter behag anwända dedsa pe nningar, ware sig till talor, tetsater, nyttiga eller onödiga far fer; man ma endast nagon gång fästa deras uppmärtjambtet pa huru wåäl eller illa de forwaltat sina medel, samt huru en så liten fumma, som ett eller par ören om dagen, lan pa en längre tid wexa till ett ja stort belopp, att en af barnen efterlagtad dyrare fat san derför föpas. Mun on äfwen, for ott ytterligare utbiloa fyarfamhetssinnet, isynnerhet Hos dem, fom I detta fall äro tlent utrustade, förestrifwa, att ve stola för fina penningar halla fig sjetswa med wissa små för nödenheter, t. ex. penuor, bläck, grifflar och dylitt, samt att endasft det, fom ar dagspenningen blir öfwer, tillfaller dar: nen att efter eget tycke anwända. Deris genom läras barnen att äfwen wara att: samma om saler och satunda hushålla i dubbelt ajseenoe. Nar varnen otijwa äldre, bör man owilkorligen, efter att hafwa höjt anslaget till ett lämpligt belopp, lata dem sjelfwa bestrida wissa sina utgifter, sasom för iläder, böcker m. m. Efter den dagen måste ve föra en noggrann bol öfwer inkomster och utgifter. Detta är mera nyttigt och nödwaändigt, än någon tror. En åttio ärs gammal man, fom under sin mevtjamuna lefnad förwärfwat en förmögenhet af sex millioner riksdaler, yttrade en gång till den som strifwer detta: Det är min ordentliga och Noge granna botföring, fora hufwudsalligen bi: dragit till min förmögenhet. Man må ide föreftälla jig, att det endaft är för mera bemedlade soräldrar, som föreftuende anwisningar äro tillämpliga. De äro twertom lita tillämpliga och lita nodwändiga för alla. Den, som icte har vad att gifwa sina barn tre öre om da: gen, gifwer twa eller ett, eller till och med ett öre för twa dagar. Nagot ar i detta fall bätte än intet, och om det här föreslagna sättet biejwe allmänt wid taget, sa stulle det snart wisa fig för dare nen sjelfwa, att mången gang den, fom fit en mindre penning, wore stadd mid — nnnnn— —