Norrländska Korrespondenten – 17 december 1867, sida 3

ställa vära sköna läsarinnors nysikenhet — förlaten ordet, mina damer! men allt från Eva: och päppletsv tider har det ostarka könet velat pabörda er detta lilla fel — om med fos, magen 3 sjelfva afgöra — i det vi förklara att dagen hette Ulrika, att baronens åldsta, adertonariga dotter bar detta namn, och att hennes föräldrar brukade fira denna dag så högtidligt som möjligt. I den festligt smyckade danssalen bortdogo de sista tonerna af en vals af von Bock, den tidens Strauss, och man tog sig nu en smula hvila efter det något ansträngande nöjet. I en med blommor rikt prydd stol satt en hvitklädd flicka, omgifven af en flock eleganter, hvilka med beundran betraktade den älskliga varelsen och tällade om att fa en blick fran dess himmelsblåa ögon. Säkert gissar du att du i henne ser dagens drottning. Ilar dina ögon skadat en skönare qvinna, ens i drömmen? Finnes något mera tjusande än detta hufvud på en hals, bländhvit som alabaster, nagot mera tilldragande än dessa ögon med sitt drömmande och melankoliska uttryck, nagot fullkomligare än denna purpurmund, denna cendrillonfot, denna som bergtallen raka, smidiga och dock yppiga växt? ... Sådan föreställa vi oss Pygmalions elfenbeusstaty, sedan den fatt lif under konstnärens glödande kyssar och omfamningar.