Norrländska Korrespondenten – 17 december 1867, sida 3

J en tid, da wingleri och vordentlige bet i penningaffärer, sluldsättningar, bor gensfördindelser vd) ojorstandigt fushals ningssatt böra tul ct ar de allmänna: ite lyten och bercca en mängd mennistors undergang, är det af högsta wigt att sola utreda orsaterna till det onda; ty sorst när man tänner dessa, är det möjligt att föta botemedel deremot. Det faller jig du temligen tlart, att ven fornämdta, om ej enda orsaten till sörderfwet ur, att ytterjt få menniffor tänna till tonsien att handhafwa penningar. Detta ater hare leder sig derifran, att sållan någon bryr sig om att under barns uppwext lara dem handtera penningar. Man satter barnen i skolor om söter dereda dem tiunskaper i hwarjehanda ämnen, och detta i den tofliga assigten att de ren framtid slota förtjena — penningar. Man tror att, blott de funna sörwärswa penningar, få de nog förmågan att anwånda dem. Ja! detta betwifla wi icke; nog lunna de an wända dem — men att rätt anwända dem, det är en annan sat: att anwända dem så, att de blifwa tillräcktiga för de behof, fom skola fyllas, detta är tonsten, och ven tonsten behöfwer läras od) öfwar från barndomen, om man skall någorlunda lära den. Wäl fer man manga menniskor, fom funna förwärfwa peu ningar, somliga fom förtjena nagra hun dra, andra några tusen ritsdaler om aret: men bland dessa många finnas gansta få, som tunna rätt hushalla med fin intomst. Den fom har en stor intomst och den som har en liten finna dem hwar för fig lita otillräckliga; ty de hafwa al drig lärt utt — fom det heter — ritta munnen ejter matjäden. En del för äldrar lemna aldrig sina minderåriga barn några penningar att efter eget tycke anwända, och de aldra flesta anje sadana penningar wara rent af bortkastade. En och annan går få langt försigtighet, att, sedan barnen redan koamit till ben al dern, att de fändas till universitet eller annan läroanstalt, de litwäl ej få sjelfwa BR RER DV BETR FE TDI DARE . I JRR.