Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1867, sida 3

med ett dussin musketörer, i hvilkas midt den gamle förrädiske andlige måste gå. Utom sina vanliga vapen medförde de äfven en kanon, som drogs af tvänne man och hvilken var af så stark kaliber, att man kunde sönderkrossa den fastaste ekdörr med den. Ungefär vid midnatten hade de hunnit tornet så nära, att endast omkring en fjerdedels timmes väg återstod. Låt mig nu gå föruto, hviskade den gamle mannen, då det gjordes halt för att hålla krigsråd. Vi hafva öfverenskommit med hvarandra om ett särskildt tecken, och så fort han hör det, öppnar han ögonblickligen dörren. Men är jag engång derinne och har lemnat honom en gynnsam rapport, så drar han sig efter vanan tillbaka till den öfre våningen, och då kan jag, under det alla sofva, draga undan dörrriglarne och ni eröfra porten, utan att behöfva lossa ett enda skott.p Stannao, sade Ulrik Crawford, sjag vill förut recognoscera, för att få se om allt förhåller sig, såsom du vill att vi skola trop Utan att afvakta ett svar skyndade han bort och var snart försvunnen för deras blickar, ty natten var kolmörk och vär i himmelen helt och hållet öfverdragen med moln. De andra väntade tåligt och gjorde under tiden sina geordning. Efter omkring tjugo , minuter återkom Ulrik och hans steg voro så ljudlösa, att de knappast hörde demo DÖJag har spionerat på demo, rapporterade Ulrik, osåsom man brukar göra med ett räfbo, och jag tror, att mannen har sagt oss sanningen. Tvänne gånger gick jag på bara fotsulorna, för att intet buller skulle höras, omkring tornet och hörde helt tydligt Alick Campbells stämma liksom rösterna af tre eller fyra andra män, Dock kunde jag för de tjocka murarnes skull icke urskilja hvad de sade. Men tänk eder, den höga stentrappan, som förde upp till dörren, är helt och hållet försvunnen och att dörren, som likväl ligger minst tjugo fot öfver marken, har ingen annan uppgång än en stege. Om de alltså märka att vi nalkas, så kunna de göra oss eröfringen svår nog.v De hafva inne en stegenp, hviskade den gamle mannen, osom de släppa ner hvarje gång, som en af dem lemnar tornet eller vill upp dit, men derefter genast åter draga upp igen Jag tänkte mig deto, svarade Ulrik, och denna list är lik Campbell. Men han skall likväl falla i våra händer. ÅÄnyo hölls nu krigsråd och det blef beslutadt att under djupaste tystnad omringa tornet från alla sidor. Derefter skulle den gamle mannen begära inträde och sednare, såsom han hade lofvat, öppna dörren för dem. Gick detta icke, så ville de skjuta in dörren och storma på af dem sjelfva förfärdigade stegar. Knappast hade de kommit öfverens derom, förrän de började utföra sin plan. Först fällde de i en liten bredvid liggande granskog ett ungt men starkt, med grenar rikligen bevuxet träd, och afhöggo grenarne på en längd af en aln, så att trädet, lutadt emot en vägg, bildade en beqväm stege. Derefter måste alla, med undantag af deras fånge, aftaga sina fotbeklädningar, på det att de med ohörbara steg skalle kunna närma sig tornet. Slutligen fördelade de sig, under ledning af lairden af Linton, som var förtrogen med lokalen, omkring tornet, så att de kunde bestryka såväl alla gluggar och fönster, som isynnerhet ingången med sina gevär. Knappast hade detta skett, förr än den fångne, hvilken af Allan bevakades med en spänd pistol, blef befalld att gifva sitt teeken. Han gjorde detta i det han tre gånger klappade i händerna. Genast ropade en röst ifrån tornet: owerda b vJakob VI:s bägarer, svarade den gamle mannen. vVictoriab skrek nu samma röst, i hvilken de tydligt igenkände Alick Campbells. Victoria! Sprattet har lyckatsbGenast öppnades dörren och en smal stege nedsläpptes, på hvilken blott en menniska i sender kunde stå. Den gamle mannen vacklade derpå och blott med möda, ty hans knän darrade af ångest, uppnådde han dess spets. Knappast var han uppe förrän stegen uppdrogs och dörren slöt sig bakom honom. Men i samma ögonblick blef äfven den ofvan nämnde granstammen lutad emot tornet och Ulrik Crawford klättrade uppför den för att genom en af gluggarne kunna se in i rummet och tillika höra allt, hvad som försiggick derinne. Med en blick öfversåg han alla de i tornet närvarande. ollan har alltså utdruckit bägaren? utropade Alick Campbell, i det han, så snart gubben hade inträdt, i obeskriflig spänning störtade honom till mötes, Han har tömt honoms, hviskade den gamle mannen så sakta, att man knappast förstod honom. Utan att tveka drack han, och nu är han utan tvifvel redan ett lik. Du ljugero?, skrek i detta ögonblick en gäll qvinnoröst och ur ett hörn, i hvilket hon hittills suttit nedhukad, framstörtade en qvinna, hvilken var alltför väl bekant för Ulrik. Du ljugers, upprepade qvinnan med blixtrande ögon, ty Carl -Edvard var varnad och har säkerligen tagit sig i akt. (Forts.)