JD 7 77 Så gingo några År. Jag tillträrde tet efterlängtare arfwet och min fars ansedda firma, men nu började en kedja af dårstaper och slöseri, fom wäckte allt förnuftigt folks harm. Jag skrattare deråt: ty ännu mar jag en rik voud. För att öka mina förnäma relationer gifte jag mig med en förtjusande modejournal, fom förträffligt fympatiferade med mig i konsten att döda tiden på bästa fött. Wår magnefika wåning blef lyxens och de ytliga nöjenas hem, och wi twå hjelpte hwarandra troget att förslösa fädernearfwet och förbittra lifwet för hwarandra. Men nu började affärerna småningom blifwa allt mer och mer wacklande, och ten gamla firman anseende minskades i samma mån som lrediten och förtroenvet till dess foliditet förswann. En dot ter, hwarmed familjen ökares, merförte ej någon förändring i wårt hemlif. Jag blyges nu, då jan tänker derpå. Sjelf fom jag sällan hem någon aften förr än efter midnattens inträde, men min hustru gjorde mia ingen förebråelse, indragen fom hon war i därskapens hwirfwel. Jag steg upp kl. 11, och min hur stru, fom af tjenstfolket Lät falla fig bhenne8 nåd, gjorde wanligen morgontoilett än sednare. Det återståcnde af vagen förnöttes i litnöjdhet, tills aftonen åter fom med ett nytt rus af nöjen. Orrningen i bhufet från vet ftörfta til vet minsta bar wittue om wårt lif. Det dugligaste tjenstjolk blef förderfwadt i wårt hus af lättja och sömnaktighet samt spelade oss ständigt fula spratt, och, wärst af allt, wår lilla dotter gjordes till en utpyntad rodocka, en liten nätt leksak. Jag började nu inse att mina affärer ej längre funde hållas uppe; men jag hare ide mord att dra mig tillbaka och saknare kraft att bryta med mina maner och ven umgängeskrets jag sölt. Men den sorgliga tatastrofen lunde ej omintetgöras, trots alla mina winglerier. Jag måste ge upp staten som hade till följd mångas ruin. Föraktad drog jag mig derefter någon tid undan, följd af mina wånners medömkan. De förvte mjutate mia mid alla tillfällen och kände mig knappt. En sem bliswit min slylrig ide få obetydliga summor wid fpelbortet, wifade mig till och med på dörren, rå jag i mitt elände besökte honom för att fåna ett ringa belopp. Dessa förs örmjukelser sårade mig tjupt och deras tårar, bwilfa jag bragt i armed, förfro8fare mig. Öfwergifwen af min hustru, fom efter cecsionen flyttade hem till fina föräldrar, tillbragte jag några månader i ett tillstänr, fom närmade fig wanwett. Bästa delen af mitt lif war förspilld; och jag funte ide deraf återwinna en minut, ens för ångern. 3 ett tillstånt af total fjälsförflapps ning wandrade jag om aftnarne genom gatorna. för att ej bli ferd. Wintern kom, och det war en qwäll i slutet af December, då jag på såtant sätt irrade genom staden. Költen wår bitande, nren jag känre det ide. Jag hate döfwat alla fänslor och minnen med ett rus. Jag wacklade och föll sanslös till gatan, en usel trasa af förnedring. Hwad fom seran tilldrog sig, derom hade jag ej medwetande på flera dagar; men då jag kom till sans, befann jag mig liggande i en mjnk säng samt hörde en wänlig röst utropa: Gud ware lof, herru kommer fig! Jag tyckte mig igenkänna renna al warliga ftämma, och jag bedreg mig icke. Det war en hederlig arbetare, som jag unter mina wälmaktsdagar wisat någon wälwilja. Han hare påträffat mig tig: gande rer lös på gatan utanför mitt fort na fonter samt fört mig till sitt hem. Wid minnet häraf tårades Å:s öga, och han for med handen genom re filfwerhwita lockarne. Derefter fortsatte han sin berättelse. De så lyckliga dagar jag upplefte i denne arbetares hem tillhöra mina bästa minnen. Mannen, hans hustru och en gosse utpjorte familjen och alla täflade att wisa mig all möjlig uppmärlsamhet. Deras bruk öfwerensstämde icke med mina förra wanor, men jag gjorde mig snart hemmastatd med det mörosamma men lyckliga lif de förte. Hustrun war en frilla, flitia och idog qwinna, trägen fom en myra i sitt hem. Mannen gikt tidigt om morgonen till fitt arbete och ters wände hwarje afton nöjd till hemmet, der han fann sig tillfrersställd med re få njutningar lifwet skänlte honom. Jag har en trogen och rar gumma samt en liten rask pojke, hwillet är min rikedom, brukade han slkämtande säga, vå han wille alädja de sina, och hans grofwa hand