Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1867, sida 3

Follskolläraremötet i Hammar den 19 Juni 1867. Den 19 nästl. Juni hade enl. förut träffadt aftal och annons i N. Hernöfands-Posten ett antal sollskollärare från Södra Ångermanlaud ett sammanträde å Hams mars gästgifwaregårr, derwid dessa lärare förtroligt utbytte hwarandras wigtigaste erfarenhetsrön, hemtade wid barnunderwisningens meddelande. Innan förhandlingarne öppnades, utsågo skollärarne ibland sig en ordförande, som skulle hafwa sig ålagt att leda dessa. Denne inledde då desamma med en kort bön i den Trernige Gudens namn, samt med några uppmuntringsord till tjenstebröderna att ide tröttna och modfällas wid mötande swårigheter, utan nitiskt och warmhjertadt fortsätta uti sträfwandet efter det stora målet: en sann foltupplysning. Det war en tid, då hwarje bonde oc) bondgumma Moro, NÄrmast presten, wårt säderneslands enda foltskollärare. Denna tid mar ide få långt aflägsen, att man ide litet hwar lifligt erinrade fig den, fom i mer än ett fall tunde kallas den gamla gora tiden, ehuru den närwarande tillfört oss äfwen oberäkneliga fördelar. Många nutidens män erhöllo hos nämnde folilärare sitt första, om ock ganska tarfliga bokwett, som, med få undantag, bestod uti en osäker inz nanläsning i Testamente och Pfalmbok, samt en tanklös brådskaude snabbläsning af Lindbloms långkatekes. Man erinrade sig dock med innerlig tacksamhet dessa då nästan ensamt arbetande barnalärare, som för det mesta utgjordes af nu till största delen afsomnade kära ömt älskade föräldrar, gråhåriga, darrande faderoch modermös drar eller andra anförwan nter. Man kunde ej föreställa fig hwilla swårigheter dessa af mångahanda hushållsgöromål jägtade barnaunderwisare hade att tränga fig igenom, då de i pappas stuga fom utgjorde skolsalen, stulle ibland knackande wäfstolar och surrande spinnrockar underwisa sina barn genom att pefa på och höra efter i abe-bofen och katekesen, innan reuna allmoge:barnens lärokurs blef under prefterstapets ledning afslutad i nattwardsskolan. Ehuru denna underwisning war ensidig, för det mesta bestod i slarf och en utan förståndets befruttning tanklös utanläsning, borde man ej med förattligt leende fe ned på denna från fädren ärfda dyrbara egendom, som få många folk i werlden ännu satna. Nutidens härför, enlannerligen examinerade och tillsatte banalärare, borde wara mera insigtsfulla unga gubbar och gummor, fom skulle wisligt weta taga wara på det förtroligt barnsliga och det ädla goda, fom förefunnos i den gamla barndomsskolan, få att detta med warsam hand, för att ej stöta föräldra-myndigheten, måtte öfwerflyttas på den mya skolans mera utwidgade och bättre planerade område, på det att denna äfwen skulle blifwa igenfännelig och älskad af den gamlas an: hängare. Föräldrar och lärare, hemmet och skolan skulle ännu i dag, ja, till da ES NR AN REAR AA — t—