Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1867, sida 3

garnas ända kärleksfullt och enigt samwerka för en på biblisk oh all annan fann me tenslaplig grund fotad folkbildning, en bildning, fom nu, mer än förr, war för ett fritt lultiveradt foll ett oafwisligt och Nnödwändigt beting. Det påfallande behofwet af detta beting war redan länbart den tid, den store VWafa-kfonungen med Guds nåde sprängde de mörka papistiska bojor, hwari det ljusskygga romswäldet under århundras den hade hållit det fwenfta foltwettet och själsodlingsbegäret grymt fängsladt. Upp: gången af den fanna upplysningens fol bebådades då af en dermed beflägtad morgonrodnad, fom öfwer Sweas kullar och slätter kastade sitt purpursken, hwari nitiska luthers-prefter genast började arbeta på foltets upplysning och förädling. Fältet war dock för ftort och de trogne lärare: frafterna för små; setlen skredo framåt på tidsuret, hwarunder dock ej få få började funna läsa i bok; men folfupplysningens bedrifwande wille ej taga god fart. Trögheten tarfwade nya traftiga nådebesök af höjden. Ett sådant fom i det nådafolens herrliga strålar mera skingrade otrons och oknunighetens mörla moln, derigenom att den hel. ande med sitt wårregn uppfriffade lyrkans med skolan gemensamma fält. Nya folklärare häraf lifwade och närde, framträdde med brinnande odlingsnit på detta ej så litet förwildade fält. Hwem kände ej till Tollstadius, Ruthström, Sellergren, Norborg, Schartau med fl.? Bidrogo de kanske icke uti att ingifwa den nyare tiden dess ideer om nödwändigheten af allmän förswarlig folkunderwisning? — Men idkarne af de werldsliga mwetenffapsgrenarna woro icke Heller owerksamma. De trängde allt djupare ner i natur-undrens hemliga labyrinter. De satte tyglar på wäldiga natur-trafter och tämjde dem få, att de med all noggrannhet funde uträtta mer än tusentals mannifkoarmar tillsammans. Allt bearbetades till nytta för näringarne oc såmedelst för menffligbeten sjelf. De styrande, konung och frän: der, injågo mer och mer att för folfupplysningen, måste bättre sörjas, om follet skulle tunna njuta all möjlig fördel af de frutter, som uppblomstrade på de sannt wetenskapliga forskningarnes gebit. 1842 års könung od) ständer gjorde flag i saken. Alla Sweas barn, fom eljest ej erhöllo nöjattig handledning, skulle af dertill behörigen examinerade lärare bibringas ett i högsta möjliga mätto redigt och medwetet funskapsmått både i kristendom och wissa andra för solset nödwändiga funffapsämnen. Follskole institutionen hade således seran def haft ett fjerdedels sekels tillwaro. Lyckönskningar uttalades och Guds mwälfignelse nedkallades öfwer den kära skolan. Hennes frulter woro ännu ringa, oaktadt den första uppsättningen af lärare snart arbetat ut sig i seghetens och fördomarnes tidsålder. Alla hade felat och borde fly till Försonarens fora samt åter gå friskt an. Werkom i förening och godt förstånd med föräldrar och förmän. Hopp om lju fare tider och bättre framgång för folfftolan, borde lifwa de trötte oc) modfällde. Efter dessa i sammandrag här meddelade, gjorda häntydningar, afsedda att mäc fa nit oc) wärma för folkupplysningens dyr: bara fat, förklarades sammanträdets förhandlingar för öppnare. J anseende till den för sammankomsten lnappt tillmätta tiden hade bestyrelsen ordnat och framställt blott 3:ne frågor till ventilering. De första 2:ne woro just inga nya, men Oe höfde icke desto mindre att ofta oc mång: fidigt skärskädas. . Första frågan wille weta huru ffolläraren skulle ändamålsenligast tunna full: göra författnings-föreffriften: ingenting jär föreläggas barnet till läsning på eger hand förr, än dess innehåll af lärare blifwit behörigen utredt och sörllaradt, då barnen i allmänhet besöla skolorna få oregelmessigt oc) underwisningstiden i er del församlingar är fördelad på flera sta tioner. Såsom swar uppgaf den one lä raren efter den andre det sätt hwar ock en i fin skola följt, för att åtlyda denne föreslrift. Hufwudsaklig lithet i förfa ringssättet lunde häraf skönjas ehuru och så någon mindre skiljaktighet, i det att somliga sökte göra innehållet fattligt då lexan gafs under det andra åter förmena de detta lunna ske med mera framgång sedan barnet fått läsa igenom lexan någre gånger eller till dess den ginge rigtigt sermt innantill, hwilken innanläsnings färdighet de förre ide heller fade fig för: bise. Utanläsning ord för ord isynnerhet i bibl. Historien gillades af ingen, un dantagandes likwäl Luthers fila katekes, walda stycken ur Lindbloms samt passan. de bibelsprål, allt tillämpadt på hjerta och lefwerne. Men Huru wåga mi förbi gå något stycke i Lindbloms längtrådiga kommentarium, få länge en beftämd lag eller presterskapet oh inspektörerne icke gifwit löfte dertill? Ehuru man ansäg fig funna lära barnen mycket nyttigare faker. än hela nämnda allmänt klandrade läro: bok, måste man, gentemot denna Häfdmwmuns na olägenhet, intaga en passiv ftällning och förlika jig dermed. Förlägna worr alla öfwer de ojemna skolbesöten, dock mer eller mindre grad. Hurr skulle nå gon lexförklaring med besked funna utfö ras, då en klass eller afdelning icke all: mänt infann sig på bestämd dag i skolan. De barn fom sfkulle tomma i dag, inställ de fig i morgon eller öfwermorgon eller ännu längre fram. Hwarje dag hade mar att göra med desertörer från andra flags: fer och lexlag, med weckors frånwarare. som läst eu hop hemma på flarf, och med nytomlingar långt in på terminerna. Då en ojemn ffolgång lade en swår hämmsko på läraren med äfwen den bästo wilja att på ett ordnadt och helgjutet fåt komma framåt wid underwisningens med: delande, wille man rådföra fig med hmwar andra, om ej något botemedel stod at finna emot det öfwerllagade onda. Mar öfwerenskom att skolläraren äfven dette sall borde göra fitt till. Börja med fir sjelf, genom att få kärlekssnllt och wän ligt fom möjligt behandla barnen, föfa gör ra skolan till deras andra kära hem oc framställa sig sjelf såsom en öm fader i bland de små. Dernäst skulle han ställe fig på förtrolig fot med föräldrarna, ma na och bedja dem att för deras egna barns wälfärds skull hålla små barn skolan samt slutligen och företrädeswis ödmjukt wädja till presterskapet om dess wigtige medwerkan härutinnan. Andra frågan, ehuru migtia, funde till: följe af den framskridna tiden blott i hast beswaras. Dess innehåll war, att enär friftendoms-undermisningen war det mig: tigaste läroämnet i skolan och lifwet, will man weta huru den skulle meddelas få att hjertat skulle deraf erhålla ett få wörd nadswärdt och outplånligt intryck, fom möjligt och förståndet en tort öfwersigt ar dess wigtigaste grundsanningar. Det swa rades, att man först och främst sjelf bor: de wara intagen och lifwad af dessa san. ningar. Då man här gick att underwisa borde det ide ffe utan hjertats innerlige suckan till Herren om den Heliga Andes upplysande oc lifwande närwaro. Man borde behandla detta ämne såsom det wig tigaste och wördnadswärdaste i skolan. Sä ga barnen att den osynlige Guden war midt ibland dem, hwilka regenskaper Har voro så ljudlösa, att de knappast hörlofvat, öppna dörren för dem. Gick