Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1867, sida 3

på sätt nu gällande tag föreskrifwer, hwaremot å den andra flottnings intresset sann ätskiuiga målsmän för antagandet af en sernare tirpunkt eller 1 Juni fås sem ten för damluckas öppnande lämpe ligaste tirpunkt. Fråga wäcktes oc om öfwerlemnante till lanvetingen af tidvge beftämmelsen i vetta fall för hwarje län, men sällskapet, hwiltet, såsom tillbörligt war, satte lanttbrutets intressen i första rummet, wicblef den 10 Maj. Distnesionsfrägorne för dagen, i de flesta fall af stort intresse och uti mer in ett egnade att unterhålla den fråm ning herr ortföranden genom sina held ningsord framkallat, behandlades med intresse och alwar. Representanter för de olika åsigterna satnates ide; wi nämna såsom te förs nämste härarshöftringen Tengwall, råds mannen Forsseen, protokolls-sekreteraren Schönmeyr, kapitenen Nortstrand, infpets oren Kjörfander och riksdagsmannen Hörufeltt, Per Er. Ersson i Jansjö ej ill förglömmandes. Bland ortens tals ritt representerare presterskap hade endast lontrattsprosten Klockhoff ett ord med i laget. Diskussionen började med 10:de frås gan. Sparlårar och mapafiner, fynners ligast de förftnämnde, erhöllo fina tills börliga pislslängar, för vet de låtit fig så illa hanrterag och lyxen och mifbhusbällningen skonares ide heller. ESpars lärarne bade warit fulla höstetiden men temma på wåren, ehuru nycklarne legat wäl förwarade i satristian. Med magasinsspannemälen hare man procentat. I hället för fylra kornsäckar hade man fått tomma krineliner och annat utläntskt sattyg på halsen, fom tet sannerligen ej blir få Lätt att strabe fra sia; i sanning en hyagliag målning aj sedligheten och förnuftigheten hos ett folk, fordom så prijatt för fina tygrer, fom Norrliude ningen warit: Men bwad hjelpte nu all tlagan öfwer tidens förrerf och frartårgs inrättningens oefterrättliahet Ej kunde man fom hittille, såsom statens nårchjon, tigga bröret, när ogynsamma år inträfs fare. (Eluteliaen kunre fungen blifwa lersen och stänka bort re ständiat påhänggna tiggarne; men hwem skulle wäl wilja ha dem? Jo, nog wet jag bwem, men det törs jag ej tala om, ty härom talade man entast i tysthet, och vet hörer fåles bed ide till referatet öfwer mötesförhandlingarne). Man måste försöka att reda fin sjelf med till burs ståenre tillgångar, spannemål — hwar finnes ten? Knaps past i förhoppningen för närwarande — penningar, ja ännu torde wäl en och annan plurina förglömt fia på mwandrins gen till utlandet, och den kunde man ju insätta i sparbankerna. J förwäntan på kommante gora är borre man tod icke wara sysslolös; man hade nog til ress att syssla med magasiners byggande och reylementerande, fast reglemente fins nes, men detta bare ide kunnat hindra dessa inrättningars förfall och behöfde rerföre omstufwas. — (Lycka till och profit! tänfte jag). Frän 10:0e frågan gjordes ett faltos mortal till den 1:sta. Wisserligen hade en öfwergång till ett bättre brufningag: fött försports genom ökad produktion af foder, men denna tillgång hare blifwit illa anwänd; i stället för en rikligare utsodring bade man ökat freaturg-antalet och fortsatt med det gamla manliga fält: : systemet, den största tänkbara mifbushällning, ja, detta tillwägagående kunde icke kallas landthushållning, den wore en lanttmisshushällning. På fina ställen hare rågorlingen tagit större fart och A— nada fFHAFA mad 11 Ad 1:—