Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1867, sida 3

små hwittlingsdörjor, infann sig en stor fisk, fom flöt både fisk oc) srol, men med den skillnaden att angreppet ffedde närz mare wattenytan; den fiskande gaf genast ester, lät den stora fisken länge göra en mattande promenad, tills han slutligen med en fislhake inhalades i båten. Att röfwaren från måndagen bliswit gripen, wisade sig genast, ty den då förlorade trolen jemte den alnslånga tömmen junz nos ännu qwarsittande i swalget rå fi sken, fom war en lyrtorsk af en alns sängd, wägande 7 4 stålpund. — Egenheter hos en groda. Detta för jordbrutaren i många afscenden nyt tiga men föga wackra djur har en fyn: nerlig förlärlet för bin och honung. En morgon för någon tid sedan observerade egaren uf några bikupor hurusom en gro: da låg i gräset nedanför fluftret på en af kuporna och allsköns mallighet förtärte de bin som af mattighet fallit ned på marten, Biegaren slängde den objudna gästen långt bort från den plats denne obehörigen intagit. Följande morgon märkte han ett liladant djur wid bilupan. Genast föll han på den tanken att det möjligen sunde wara samma groda som han dagen förut slängt bort öfwer ftängslet till bigården; för att sörwissa fig här om band han en blå tråd på ett af djur rets bakben och tillsade derefter en gosse att i en frula med watten bära den rof giriga tingesten ett långt stycke bort från gården och der lemna den gräset eller i ett dike. Tredje morgonen sitter grodan med den blå tråden om benet framför bis stocken od) nu blef hon bortburen till ett än aflägsnare ställe. Men fjerde dagen hade hon öfver fält oh ängar hittat mwägen tilldala till den begärliga bigården och intagit fin gamla jagtplats. Nu bar henne biägaren sjelf få längt bort att hon efter hans berätning skulle behöfwa flera dygn för att komma tillbala, i fall hon annars hittade wägen dit. Efter ungesär en weckas förlopp fatt hon åter framför bistocken och fångade dess flitiga inbyggare. Ugaren öfwergaf nu hwarje sörsöt att bli henne qwitt och lät det stackars djuret sitta qwar på sin uttik, redan derföre att inga friska, utan endaft dufna ock sjulliga bin fångades och uppåtos af den rosgiriga mas relsen i gräset nedanför fluftret.