Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1867, sida 3

rade qvinnan, hvilkens ögon sköto strålar af glädje. Skynda föruts, förklarade nu mannen beslutsamt, vom en qvart är fången der. Flera ord vexlades icke. Stumma tryckte de hvarandras händer och minuten derpå hade de aflägsnat sig, i det den ene smög sig derifrån till venster och den andre till höger. Fängelset, till hvilket man hade fört Alick Campbell för den efter utseende sista natten i hans lif, var ett hvalf, hvilket befann sig i korsgångens bakre ända. Dess enda fenster — mera ett litet hål i muren, än ett fenster — var skyddadt genom starka jerngaller, och den massiva dörren tillslöts med tunga riglär, hvilka tycktes kunna emotstå alla menskliga ansträngningar. Hvar gång, som den tjenstgörande officern gjorde sin rund, sköt han tillbaka dessa riglar och såg in i hvalfvet, för att öfvertyga sig om, att fången var qvar derinne. Nyss på slaget elfva hade detta skett och allt befunnits vara i ordning. Skildtvakten gick derföre med lugna steg upp och ned utanför dörren, men skyndsamt närmade sig nu en man, som var beväpuad såsom skildtvakten och likasom denne bar Camerons plaid. vHalt, werda! ropade posten, framsträckande sitt gevär. SEn budbärare från Lochiel sjelf, Donald Sveencaglep, ropade mannen, som pustade såsom om han hade sprungit mycket och häftigt. Är det du, Macdonald? frågade den andre. yIIvad befaller Lochiel? Här, tag denna signetring såsom panto, fortfor Macdonald med samma brådska. bDu vet, att den aldrig kommer ifrån lairdens finger, annat än då han lemnar den åt någon, som han hedrar med stort förtroende. Ögonblickligen skall du infinna dig vid foten af stora trappan, under det jag här intar ditt ställe, och utan tvifvel är det ett uppdrag af största vigt, emedan han ej vill anförtro det åt någon annan än dig, hans dibroder. Men, fort, skynda, ty lairden väntar dig med otålighet. Ett ögonblick, men äfven blott ett ögonblick besinnade sig Donald Sveencagle, om han skulle följa kallelsen; men derefter besåg han ringen, som han höll i handen, och hans beslut var fattadt. nAnusvaret faller på Lochiel sjelfo. utropade han och rännde i fullt språcg derifrån. . Den unge skildtvakten gick långsamt upp och ned, ända tilldess den bortilandes sista steg bade förklingat; men derefter vände ban sig snabb som en blixt om till fängelsedörren och sköt tillbaka de massiva riglarne. Hvem stör mig redan åter ?2o ro