Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1867, sida 3

pade fången med en vild ed på läpparne; men otyst, tysto, hviskades det honom till mötes och ögonblickligen begrep han, att något utomordentligt försiggick. Med återhållen andedrägt tillhviskade Macdonald honom några ord, och ett jubelskri ville då höja sig ur fångens bröst. Men han undertryckte det genast, ty han insåg klarligen, att blott kallblodighet och energi kunde föra honom till målet. yIIvilken väg? frågade han så lugnt som möjligt. Genom kapellet, öfver den förfallna kyrkogårdens, svarade den andre och skyndade förut. Alick Campbell följde honom tätt på hälarne och de kommo fram, utan att hafva mött en menniska, ty kyrkogården låg på motsatt sida om flyglen i hvilken festen firades. Genom staden måste de gå långsammare, för att icke väcka något uppseende; men likväl uppnådde de redan efter några minuter Hertig-alleen. bDer borta står linden och inunder den stå hästarnes, sade Macdonald. ullurrah, jag är räddado, skrek Alick Campbell, som nu icke längre kunde återhålla sitt vilda jubel. 2. OM