Norrländska Korrespondenten – 28 september 1866, sida 3

nast gingo öfwer bord och skrofwet så sönderbräcktes att fartyget fjönt i marwatten. Så suart skeppet blifwit klart från galeasen afseglade detsamma genast, utan att kapten Pedersen tog ringaste netis om det skadade fartyget eller sötte berga den nödställda besättningen utan måste densamma ända tills middagen andra dagen, under stark sjögång, drifwa omtring å det rerlösa fartyget, då de ändtligen tommo i närheten af Signildes skär i Åländska ffärgården. Som ftorbåten wid olyckstillfället blifwit fönrers trossad och äfwen skeppsjollen stadad, måste de medelst pressenning reparera jollen och uti denna bräckliga fartoft jöta rädda sig; de erhöllo då lyckligtwis hjelp af från land utkommande lotsar. Det war också hög tid att besättningen då bergades, ty fartyget dref straxt derefter i land och fönderslogs emot tlipporna. Enligt hwad wi ofman berättat, gaf fig kapten Pedersen ide wid olyckstillfället tilllänna, hwarföre tapten Gahnström icke hade annan ledning till upptäckandet af den, fom wållat olyckan, än att galeasens besättning förmärtt att fteppet blifwit skadadt i förstäfwen. Telegram afsändes till flere finska och norrländska hamnar, med förfrågan om något får lunda skadadt fartyg dit inkommit, då det mid Sandarne liggande skeppet Albion befanns wara det fom antagligen more det rätta. J anledning häraf uttog kapten Gahuström stämning å br Pedersen och målet förekom den 21 dens nes inför rådhusrätten i Söderhamn. Kapten Gahnström biträrdes irättegången af Minervas redare, tonsul Arfwidjon från Wisby. Kapten Peverfen förnekade fig wara wållande till olyckan och tyckte sig icke heller wara pligtig att wisa den i sjönöd warande besättningen någon menniskowänlighet eller behöfwa taga någon notis om galeasen, alldenstuud han tyckte jig förmärka att endast bog: sprötet gick öfwer bord, hwilket han icke ansåg wara nog för att fartyget skulle blifwa redlöst. Wittnesmålen å färandesidan påstod han wara helt och hället osanna och wille derföre med fina wittnen styrka att det war galeasen fom wållat sammanstötningen, hwilfet dessa wittnen äfwen påstodo, ehuru deras berättelser tycktes wara ganska twetydiga. Målet uppsköts till den 10 nästkommande Oktober. — J en korrespondensartikel från Stockholm till Mariestads Weckoblad läser man bland annnat: Till första kammaren har Stockholms kommnn ntfett fin öfmerstathällare baron Bildt, juftitieftatsministern samt hrr Wallenberg och Schartau, de båda fednare ett nytt bewis för Herrar stadsfullmägtiges oefterrättlighet; på dem tan man fullt lämpa utsagon att den ena handen ide wet hwad den andra gör. Att i samma ögonblick wälja Schartau och Wallenberg, en konservativ och en liberal, en skyddstullare och eu frihandlare, en hederlig man oc Stockholms enskilda bants direttör, det förefaller turiöft. Det är i alla fall ett wackert drag, en berömwärd Arel hade emedlertid återfått utt anna