Norrländska Korrespondenten – 28 september 1866, sida 3

lia hade, som wi redan weta, warit stel och icke som det borde wara, eller for dom war. En ond genius hade för er tid jagat bort fridens och kärlekens gode englar, för att öfwertaga befälet i deras ställe. Axel kunde ej lösslita sin blic ifrån Rosa; han uppfångade med der största beundran hwarje ord, fom gid från hennes läppar Aurelia såg allt detta, och bäfwade. Aldrig förr hade hon sett honom skänko en annan qwinna än henne sjelf en så stor gärd af beundran. Od) denna qwin na war hennes egen — syster. Och Rosa, huru stod det wäl till mer hennes hjerta? Ivar det får lätt, fom blödde, då hon lemnade färerneboningen? eller hade hon på dessa tre år kunnat bortjaga den bild, fom då bodde i hen. nes bröst? Stackars Rosa, hon hade ar: betat mycket på att lära konsten att glöm: ma, och slutligen hade det lyckats henne, lilwäl först då, när Axel blifwit hennes systers mate, och då hon af denna fys ster fick flerfaldiga bref med beffrifnins gar om hennes lycka. Rosa hade wisserligen bäfwat för det första återseendet med honom, men med innerlig glädje kände hon sitt hjerta flap: pa ganska lugut i detta ögonblick, och, be: synnerligt nog, den beundrande uppmärfs samhet, Axel egnade henne, fästade hon fig ej synnerligen wid. Hon endast an: såg den fom artighet.