Norrländska Korrespondenten – 28 september 1866, sida 3

Axel hade emedlertid återfått sitt goda lynne, mar glad och liflig, och sjelfwa uppmärksamheten emot damerna. Aures lia gladtes öfwer denna förändring; men hennes fina, qwinliga instinkt sade henne, att hon ännu ej återfått sin förr så tillgifne make, utan att hon just nu stod på wäg alt förlora honom. Hon uppbjöd nu hela sin förmåga att behaga Axel och att eftertomma hans ej så få nycker. Pingstafton anno 1841 sutto åter de tre systrarne församlade i sin lilla favoritgrotta. DÅ wi sist sutto här, fade Thekla, trodde du, Rosa, icke att klöfwerbladet mer skulle förenas till ett helt. Wi äro dock nu här igen alla tre. Men likwäl bra mycket förändrade sade Rosa. YFa, suckade Aurelia, mwi hafwa hwar för fia under mår skiljsmässa fsått pröf-, ma lifwets allwar. Då fåg jag allt, hela lifwet i rosenskimmer, i ett ständigt solljus, jag har nu fått erfara, att lifwets dagar äfwen äro molnhöljda och ha fina små bekymmer. Du säger detta i en ton, inföll Thekla, jom om du ej wore lvsckllig. Goda Aurelia, hwad är det som fattas dig 2 Aurelia betwingade den rörelse, fom höll på att beherrska henne, och fwarade lugnt: 7Ingenting, bästa Thekla, ingen: