Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1866, sida 3

wanartade och motspänstiga; de gräma fig öfwer, att fe dem hårda och egenfins niga; då blifwa dessa elafa wanor och egenskaper, hwilka de sjelfwa hos dem inympat och widmakthållit, en fälla tin sorg och bedröfwelse. Då skulle de, men oftast för sent, wara rätt glada, om de tunde upprycka det ogräs fom de icke ens dast underlätit att bortrensa, utan till och med sjelfwa uppdrifwit, och fom res van slagit alltför djupa rötter, för att lätt funna utrotas. Huru fan det för unbra någon att den, fom ständigt är wan att i allt hafwa fin egen wilja medan han ännu gid i kolt, också will ega samma rättighet, då han fått pådraga benklädernaa? Ju mera han nalkas den mogna åldern, desto märkbarare blifwa hans fel. Få föräldrar äro så blinda att de ide warseblifwa dem; få, få känslolösa, att de ide känna de olyckliga följ: derna af deras öfwerseende och forglöghet. Den fom befallde öfwer fin amma ännu innan han funde tala eller gå; den fom hade herrawäldet öfwer fina föräls drar, alltsedan han kunde uttala de före sta orden: hwarföre skulle han, då han blifwit större, starkare, men ide förnuftigare, helt plötsligen tåla att låta fig motsägas och hållas i tygel? Hmars före i det sjunde, fjortonde, tjugonde året willigt låta beröfwa fig företrädegrättigheter fom föräldrarnes obetänksamma skonsamhet ända dittills få fullkomligt medgifwit honom? Försök något sådant med en hund, en häst, eller hwilket an: nat djur som helst, och se till om de onda och stridiga nycker, hwarwid de i yngre åren blifwit wanda, kunna i de äldre så lätt förbättras eller utrotas; och dock är intet enda af dessa djur hälften få egensinnigt och stolt, ide fjerdedelen få begärligt efter att wara fin egen och andras herre, fom menniskan. Wi äro i allmänhet kloka nog, att redan i den tidiga åldern, för ett eller annat bruk, inöfwa dessa djur. Det är blott wår egen afkomma, fom mi i detta afseende skamligt försumma. Sedan mi sjelfwe gjort dem till tåliga barn, äro wi nog dåraktiga att af dem wänta goda menniffor. Den fom, redan fom barn, blifwit wand att få russin och mandel hwar gång han fick begär dertill, huru skulle han som yngling eller man kunna neka sig sitt lystmäte, när det faller på win eller qwinnor? Dessa föremål äro lika naturliga för ynglingens och mannens åtrå, fom te förstnämnde för barnets. Det är ide ett fel att hafwa begär och åtrå, passande för ens ålder, men bet är ett fel att ide underordna dem för: nuftets lag. Skilnaden emellan luft och dygd ligger ide deruti, att man har eller icke har begär, utan allenast i kraften att kunna styra vem och neka fia deras tillfredsställande, då förnuftet bjuder det. Den som i ungromen ej blifwit wand att underkasta sin wilja andras förnuft, skall såkert swårligen wara i stånd att höra sitt eget, och lyda dess röst, då han kommit till den åldern att han deraf kan A2.. 2 OVR oc OM oc or