Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1866, sida 3

skrattade Aurelia. Jag borde ha erin: rat mig att barn är det wmärjta epitet, man fan tilldela en liten dame, fom nyss lagt fig till långklädning. Men akta dia lilla Rosa, annars skall jag sqwallra om en wiss kadett från Stockholmstiden, jag will minnas hans namn war Axel, fom war alldeles verliebt i en liten Hal: land8-mamfell. Rosas kinder blefwo, om möjligt, ännu rödare än de woro förut. Med barns wanliga brist på sjelfbeherskning brast hon ut i gråt. Se få, nu har jag då styrt till ett wackert fpettafel, ropade Aurelia. Nu äro båda mina älffade systrar förtörnade på mig. Med en theatralisk gest Enä föll hon nu för dem båda och utropade: Huldafte syster och wishetsgudinna wärdes förlåta mig owärdiga, fom förolämpat dig! Och du lila Rosa, kronan för alla jordens rosor, torka bort tår rarne från dina klara blå ögon och blida åter lika wänligt, fom du brukar, på din Aurelia. J en innerlig omfamning förenadeg nu det wackra klöfwerbladet, då de plötsligt rycktes derur af fru mammas gälla röst, fom ropade dem att skynda hem, ty dit hade anländt främmande. En piga hade med andan i halsen kommit och berättat det för patronessan, fom war ute och såg till arbetsfolket. (Forts.)