Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1866, sida 3

fördelar som helst. Menniskans lycka eller olycka är oftast hennes eget werk. Den, hwars ssääl icke ledes af wisheten, stall aldrig finna den rätta wägen; och ven, hwars tropp är swag och sjullig, i skall aldrig wara i stånd att ståndattigt framgå på densamma. Jag tillstär, att enskilta mennistor finnas med en så stor och öfwerlägsen fjälds och froppsbeftaf: fenhet, att ve utifrån ide behöfwa når gon synnerlig hjelp, utan fnart sagt från waggan hänföras genom deras egen naz turs lraft till allt som är ädelt och Ypperligt, samt äro medelst dessa dem af naturen meddelade privilegier nästan i ständ att göra under. Dylita undantag från den wanliga regeln äro mycket få. Jag wågar föga att af tio menniskor är bet uppfostran fom gjort de nio till hwad de äro, goda eller onda, nyttiga eller onyttiga. Uppfostran är isynnerhet orsaken till den stora olikhet wi förmärta ibland mens niskor. Den späda barndomens ringa, nästan omärkliga intryck hafwa rikliga och waraktiga följder. Det förhåller sig med barndomen litsom med lällor, hwilta twingas att söta en annan wäg än de stulle hafwa tagit, om de lemnats åt sig sjelfwa. Liksom en förändring af flodernas lopp ger dem en annan riktning och leder dem slutligen till aflägsna och långt åtskiljda trakter, likasa gör barns domens ledning wårt lefnads lopp och beskaffenhet mycket olita. Det stora fel jag öfwer allt trott mig upptäcka i barnauppfostran är: att man ej i rätt tid warit omtänksam att gifwa själen en nyttig rigtning; att sinnet, då det lättast låter böja sig, icke wänjes att lyda förnuftets röst. Alltför ofta låta föräldrar, hwilka naturen wisserligen bjuder att älska fina barn, denna kärlek urarta till förgudning. De älska sina söner, och detta är en pligt; men ofta hylla de med detsamma deras fel: de kära barnen böra icke motsägas, utan hafwa sin wilja i allt. Emedan de i späda barndomen icke äro i stånd att begå stora laster, tro föräldrarne att de böra se genom fingren med deras små fel och oarter; de roa sig åt denna naiva hårdnackenhet, hwilken man tycker icke wanpryda barndomen. Solon swarade en fader, som icke wille hafwa sitt barn straffadt för en motfiträf: mig handling, utan undskyllade den, få gande, att det war en småsak: Godt, men wanan är ingen fmålat. Gossen läres att slåss, att gifwa öknamn, att få allt hwad som faller honom i hågen samt att göra allt hwad honom behagar. Då på detta sätt föräldrarne foga sig i allt och litsom uppmuntra barnen till små oarter, förstöra de naturens goda anlag, och sedan förundra de sig öfwer, att wattnet smakar bittert i den flod, hwars lälla de sjelfwe förgiftat. Sedan barnen tillwuxit och med dem de onda serwanorna; fedan de blifwit numera kunna behandlas som leksaker, beklaga sig föräldrarne öfwer, att de äro för stora att längre rida ranka och icke