Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1866, sida 3

Ja det fan du säga kära Thekla, du fom är så klok och förståndig, att du, förlåt min uppriktighet, ofta är ganska tråkig; men jag fom är sesåder tänfan: de, jag blir wid hwad jag sagt. Att kärleken skall komma i ett ögon blick, att man i blinken skall bli fär, ja älska en person, fom man ej wet om han är wärd ens aktning eller ej! Ad söta Aurelia, finner du ej, att allt det der bewisar antingen en god dofis lätt finne eller och brist på eftertanfa? Jag har ju en gång fast, att jag hwarken will eller kan waraettfi dant der mönster af klokhet som du; men jag frångår ej heller min sats, att jag anser kärleken wara en gudomlig uppen: barelse, som ej behöfwer åratal för att winna inträde i wårt hjerta. O, nej min wisa syster, den måste finnas i själens frändskap, i sympathien; alltså första ögonblicket måste den uppenbaras, och vet säger jag för bestämdt, att träf: far jag ej någon man, uti hwilken jag genast, ögonblickligen blir fär, få kommer jag att hela mitt lif få stå på öfmer blifna fartan. Swärmerffa! utropade nu den äld fa systern Thekla. 7Du har läft alltför många romaner, fruktar jag, ock genom dem fått få öfwerspända idker. IMAldeled intet, motsade Aurelia. IJar fan genast ge dig ett lefwande faktum pe