Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1866, sida 3

fom omkring war hans ärende att utbe sig refommens dation af pofessor Granberg, enär han ämnade söka ett regalt pastorat. Allt sedan han tagit paftoral-eras men hade otur förföljt honom hwarje gång han sökt och profwat till pastorat. Professorn lofwade att göra hwad han kunde till förmån för Proflund och bad honom sitta ner en stund. Efter många bugningar och krumbugter intog denne en plats längst ner wid dörren. i — Ja, det må jag föga, yttrade Proflund med ett illparigt grin, att lyckans wexlingar äro förunderliga. Hwem kunde wäl tro, att lille 7Wal-Pehr skulle komma till sådan makt och anseende. Jo, jo, så går det till här i werlden, suckade Proflund andäktigt, under det han med nyfikna blickar betrattade det präktiga möblemanget i rummet. Prosten, fom tände fin man, kunte ej underlåta att qwäsa honom en smula. Derföre yttrade han, då ingen annan tycktes wilja swara Proflund. i — Minns komministern när Pehr en afton trött och fömnig, efter ett par dagars wandring från ffos lan ankom till oss och jag ban ert herrbergera honom öfwer natten i er rum? Ni wägrade tå och anmir fade honom drängstugan. Jcke kunde ni då ana, att ni sielf en wacker dag skulle föta en ynnest af den fordne Wal:Pehr? — — Nej då skulle jag nog bjudit honom min egen bädd, tillstod Proflund okonstladt och uppriktigt. — Låtom oss icke tala mera härom! uppmanavde Pehr, fom tyckte vet wara fynd om den stackars tom ministern. War öfwertygad — tillade han — att ni, min herre, söwäl fom alla gamla wänner, är wälkommen hos — hyddans son. Slut.