Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1865, sida 3

Hon beswarade min fråga i en fullkomligt lugn och klar, något stolt ton; men denna stolthet föreföll mig twetydig. — Min herre, förhållandet dem emellan war sådant som en Grefwe Ruthenbergs borde wara mot sin fasters sällskapsdam och twärtom. Sielfwa orden kunde jag finna twetydiga, till och med frivola, då de uttalades af en Grefwinna Ruthens berg, fom efter ett lif fullt af kärleksäfwentyr ide blifwit gudaktig och än mer då jag kände till twå Grefwar Ruthenbergs karakter genom den enas egna meddelanden. Emellertid wågade jag icke räkna på att komma dit jag wille på denna wäg, då hon der mötte mig med stolthet. Jag måste wälja en annan. — Er sällskapsdam har sina rum på nedre botten? — Ja, utåt trädgården. — Ett bibliotheks rum stöter intill dem? Ater det der oroliga stimret i hennes ögon; denna gäng märkbarare, längre. Ofriwilligt betraktade hon mig med en ängslig, forskande blick. Straxt derpå tycktes hon wara harm sen, att hon glömt sig och wisat oro. Blott ett nytt bewis på hur orolig hon war inom sig och hur stort skäl dertill hon måste hafwa. Något owanligt hade således werkligen tilldragit fig i huset och jag mar på rätt män till def upps täckande. Det berodde blott på, att ide ånyo tappa bort fpåret. Trotts de antydda förrädiska tecknen hade hon härtill swarat: i — Hennes sängkammare ligger intill ett gams malt bibliothekf8-rum. 00