Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1865, sida 3

det, men jag wågar dock icke mottaga det; wi äro werkligen få litet bekanta min bästa hv Lundin. — Men fåg mig, nådiga, utbraft Lundin ifrigts huru jag skall funna bli bekant med mamsell, få att jag får bjuda mamsell — ja, allt hwad jag har! Kh aubewars, det är för mycket. Jag förtjenar icke en få stor wälwilja. Megn, tillade hon, för att icke göra honom misslynt, tillåt mig att få beställa af herrn ett par wackra skor! — Oändeligt smickrad! swarade Lundin, med största nöje, ett tjog par om mamsell befaller och ett dussin utankängor eller små bottiner af sammet med hermelinsskinn? — Nej, jag tackar, blott ett par enkla skor fom icke tränga eller skafwa, ty jag har mycket ömma fötter. — Och säkert ännu ömmare hierta! utropade Lundin, olyckligt förtjust. Lowisa wände sig bort, och sade sedan! will herrn wara god och taga mått? — Jag mar icke beretd på en sådan lycka fmas rade Lundin, så att jag icke har något mått hos mig, men om jag får lof att komma igen i morgon, så ffall jag ha den äran. — (Går det ide an att tlippa en pappårsremsa. — Nej bewars; det nyttjas blott af sämre ffos mafare; wi artister bruka nu en skala. i — Nå, wältommen åter, när herrn får tid. Och härmed afskedade hon tillbedjaren ganska knapphändigt. PROS (Forts.)