Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1865, sida 3

jet för fin framtid, då te nu öfmerfemsnat omforgen terom åt samhätlet, hems falla åt lättja, drycken skap, asund och ans ora laster, samt anse fig aldrig få nog unrerstöd af tommunen, och äro otads samma för hwad te betomma. Mennis skor, som befinna sig i detta tillstånd äro vjupt fallna och olyckliga, äfwen der de ide behöfwa lita Yttre nöd; och tilltommer denna, så är eländet fullständigt. Att tenna målning ide är falsk eller tapen ur luften, och att sådane fattiga, jom utan nöd kasia fin på fattigwården, retan äro förderfwade och blifwa det allt mera genem deras läge, faller af sig sjelf och beträftas af den allmänna erfarenheten. Förhållandet i wåra jtär der, isynnerhet ve större ibland dem, är i detta fall tillvädligt upptysande. Ofs werallt, der en mängd fattiga bo tillsammans, finner man mycket både lekams ligt och andligt elände, emedan de bättre af tem allt för lätt smittas af de sämre; då deremot dessa sednare äro föga tills gängliga för de exempel af arbetsamhet, ordentlighet och Gut sfruktan, fom tunna finnas äfwen på sårana ställen. Men wi hafwa sagt, att den oriktiga föreställningen om samhällets förbindelse att sörja för alla fom lommit af fig, äfwen är förrerflig för de skattdragande sjelfwa. Då en sådan mening blir all: män, är det ju naturligt, att en stor mängd af menniskor, fom borde och kunde försörja fig fiellwa, upptagas på fattigs listan, och att fommunen på detta sätt tommer att tryckas af en alltför tung fattigskatt. Sannt är wäl, att ingen sörnuftig menniska önskar, att fåvant må inträffa; men vå det alldeles ice är owanligt, att de till fattigmårten foutris buerande arbeta, den ene för en,ten ans dra för en annan bland de hjelpföfonbe; så blir den oafwisliga följden, att fat tigskatten mera än skäligt stiger, om man också allreles ide tänkt terpå. Fattig. wårdsstyrelserna borde wisserligen sätta fig emot en dylik oskälig beskattning, emes dan dessa bättre än andra böra hafwe kännedom om, hwarest lag och billigher medgifma understöd af allmänna mede eller ide; men att detta ide altid sker oc möter swårigheter, då de skattdragande sjelfwa tyckas wara angelägna om at öka fin börda, lärer oss erfarenheten Jngen bör derföre i otid ropa på fat tigwården och derigenom till allmän oc enstilt skata öka anspråken derpå, hwilt anspråk i sanning, utan en sådan mel lankomst af de skattdragande, ofta upp träda under form af de orimligaste for dringar för en hwar, som af en eller an nan orsak råkat i werkliga eller inbil lade behof. Låtom oss nu se till hwad Kongl Majt:ts nåd iga förordning om fattigwår den i rilet af den 13 Juli 1853 säge om dylika anspråk. 1:sta H af nämnd nu gällande förordning lyder sålunde Hwarje socken å landet och hwarje sta stall lemna nödtorftig wård åt sådan dess nödställda medlemmar fom ansce ende till bristande arbetsförmåga, war