Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1864, sida 2

qwinna wänder denna känsla till en man, med hwilfen ide den presterliga wälsignelsen sammanfogat henne och fom ice bönfallit om hennes hand. Wore den än aldrig fi ren och oegennyttig, dömes den doc fom brottslig och löjlig; ty hjertat, det heliga, det af Gud skapade, är naturligtwis inför menniskorna ett jemnförelsewis ringa ting, wigseln en af dem sjelfwa påfunsnen ceremoni, hwilken först gör ömheten tillätlig; och sedan räknas det för få stor förtjenft, få helig pligt, då en hustru, ännu i höga åldern, älskar och mwärderar fin man, sedan alla frestelsers tid för henne längefedan är förbi. Hjertat är dock för heligt, för att underställas ett dylikt fribref, och derföre förtjenar den ogifta qwinnans rena känsla lika titet tadel, som makans beröm; ty båda härleda fia ju helt enkelt från det hos qwinnan nedlagda djupa behof af mannen, såsom ett stöd och en warelse att älska och omhulda. Men wi återwända till Eva och hennes intresse för den unge inspektorn. Hwad honom beträffar, emottog han hennes ömhetsfulla wälwilja med hjertats innerliga tacksamhet, och om ej förhållanden funnits, ännu okända för läsaren, hare troligen denna tadfamhet öfwergått till kärlek; ty Eva war för honom den bästa qwinna på jorden. J ynglingens själ uppstår mången gång en warm och romantisk hängifwenhet till den äldre qwinnan, då deremot gubben och äfwen mannen i medelåldern nästan alltid wända sitt hjerta och sina passioner till den knoppande ungmön. Evas utseende hade wunnit genom de mildare och behagligare känslor, som började fylla hennes själ. Carl wisade henne den ömmaste uppmärksamhet och begagnade alla tillfällen att få wara i hennes sällskap. Om detta sällskap blifwit honom få lärt, eller han insåg det hans eget war af wärde för henne, war swårt