Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1864, sida 3

kunde wara möjligt; ty de mindes alla fröken Ewa såsom egande ett särdeles mildt och behagliat lynne, då hon ännu befann fig den glada, den lyckliaa unge domsåldern. Nu mera träffade de henne få fällan, ty fröken hade allt blifwit bra otillgänglig nu för tiden, tillade de. Deras första omdöme eade dock sin werklighet. Eva hade en gång warit älskad och innerligt älskat tillbaka, od) den tjuguåriga flickan war mild och gods hjertad; ty ingen gaf med innerligare glädje än hon fin skärf till nödens och olyckans barn. Men midt under fin ljufwa förhoppning om mensklig glädje och sällhet, blef hon hånad och öfwergifwen. Hennes sorg blef tärande och djup, ty hon tillhörde antalet af dessa qwinnor, hwilka hafwa ett oeftergifliat behof af ömhet, of buslig sällhet, och just derföre ändå fällan funna älska mera än en gång. Emellertid, fedan Eva något lugnat fig, mar dock hennes lynne förbittradt och fom det tycktes hennes karakter förändrad. Denna omstörtnina i själen gör sig oftast gällande hos slut na och stolta hjertan, då de träffas af någon stor sorg. Eva blef kall och dyster och käns are fram, efter hwad man pästod, gnatig och elak. Hade hon fått utajuta sitt hjerta för någon öm och ädel qwinnosjäl, hade det warit henne bättre; men Evas mor hade dött reran i hennes barndom och hon egde ingen syster, ingen älskande ungdomswäninna, till hwilken hon kunde förtro sig. Hennes brors hustru förstod och älskade henne ej. Evas hjerta war i grunden ädelt och godt. Grefwinnan war obetydligt begåfwad i det fallet och hade aldrig ett ögonblick känt någon sympati för henne, fom hon alltid kallade sin gamla och tråkiga fmigerffa. ((fForts.)