Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1864, sida 3

nen war det icke godt att wara allena, derföre gaf Öud honom qwinnan till hjelp, och detta är sannt, oaktadt tidens anda nu anser äktenskapet nästan med förakt. Må wi fördenskull öfwerwäga, hwaruti wi må kunna wara wåra män till hjelp! Omöjligen dermed att wi, i enlighet med tidens oförnuftiga mode lag, begära att han (medlen får han taga hwar han fon) förser oss samt wåra döttrar med den nymosigaste hatt af fir den jemte klärnina och mantilj. Men wille någon härwir nu anmärka: det går ej an att få utmärta sig för enlelhet, man blir utskrattad och föraktad. Låt en dåraktia göra det, en förståndig gör det ej. Wi märka nog att en modedam fon blifwa hyllad, men aldrig sannt wärs derad, älskad eller ärad. Men, säger någon, hwad förslår det, att jag sparar eller trälar; min man kan på en afton sätta af med alltihop. Må wara! men försök ändå, för egen del, för: saka prål och sök ej fåfäng ära, men gör allt för din mans beqwämliahet, och offra hwad du fan för att behaga honom, Om detta synes dig wara ett förspildt arbete, som under många år ej synes bära frukt, tröttna ej ändå, din uppoffring skall blifwa belönad, du får då din rätta plats, som är att wara husets obemärkta hörnesten. Ditt hus skall blomstra och du warder ärad igenom dina döttrar, hwilka af dig lärt sig qwinnans rätta pligt. Du warder ock wärderad genom vina söner, fom af vig fe och Kira qwin: nans rätta märde, tu blir en ffatt i huset och eu prydnad för din man, fom slipper att mankera. Mödrar! tänken hwilket arf I vå bes reden åt edra barn! Om wi ifrån wår barndom sått inhemta dessa läror, i stället för all den fåfänga, i hwilken fans ske många nu inplantas genom wårt exempel, få må wi, nästa gång wi fame las, och wilja öfwerlägga om det wactraste modet, taga den saken i betraltande, om det ej skulle kläda oss q winnor bäst att wara husets grundsten och wåra männers prydnad. (Jns. till U. Bl.)