Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1864, sida 3

upprätt och pit från delningens ena flygel till den andra, fid ett ffott i wensia handen. Kulan strapare emot ringoch langfingren samt sönderslog nageln och yttersta delen af pelfingret. Såret war ej farligt, men wållade smärta och blodz förlnst. Wi skulle just gå på med bajos netten, då en ny kula, fom inträngde från högra sitan of min lappa, skrapade mitt högra inä och aick in i wenstra ma ten. Ånnu tunre jag dock stå upprätt en stund, men afwimmade snart. Åter tommen till fansning, befann jag mig i armarne på 2:ne af mina soldater, fom buro mig till ambulanferna. Jag be fallde dem genast stadna, fom ned på marten, drog min fabel och wände, dock med wacklande gång, (stöfweln full af blod och stor smärta wid hwarje steg) tillbaka till min delning, den jag ty wärr fann till största delen redan skjuten. Eld från twå håll nörgade of nu att reti rera. Något längre bort höllo wi åter stånd omkring en qwarts timma. Wi stodo der 5 officerare af wårt regemente. (Af dessa 5 blefwo sedermera 3 utom mig sångna). Jag började blifwa allt mera matt. Under den fortsatta reträtten fick jag ett skott i wenstra armbågen och tunde icke mera röra min wenstra arm. Nästan samtidigt for en kula genom min tappa och bucklade sabelbaljan. Bakom en häck träffade jag äterstående delen af första kompaniet. Jag föll nu af matt: bet. Ater reträtt. 2 officerare försölte leda mig bort. Jag undandroa mig der ras hjelp, emedan wi eljest owilkorligen skulle blifwit skjutne eller tagne. Jag linkade efter de öfriga så godt jag kunde. Snart förmådde jag dod ej widare taga ett steg. Jag föll och blef liggande midt emellan den anfallande och den retirerande ftyrfan. Rundt omtring mig lågo fårade danskar. Jag hwarlen wäntade eller wille begära pardon. Wille med fabeln för: swara mig få länge, fom möjligt. Preussarne woro dot mera artiga, än man hade trott. — — — — — — — — Nörande min fångenskap, operationerna, kulans uttagande ur waden, Lycksborgs lasarett m. m. orkar jag nu ej skrifwa. Ånnu stor mattighet och plåga. Strifwer sittande i sängen, uppchållen ef en nunna. Alla sjutsköterskorna här äro nunnor. Wellaren ligger i samma fjutrum, fom l48:e — — — — — — — Mödrar! Då nu den tid synes wara för han: den, att allmän ruin förestår både land och folt, må wi, fastän de swagaste, före söta, om wi ej uti wår hand hafwa ett traftigt, om än sakta wertande läkemedel, mot detta kraftsär, fom få mäktigt fyr nes gripa omkring fig. Hwarutaf får man en riksdaler, jo utaf ören! Hwarutaf uppstår ett samhälle, jo utaf får: stilta familjer! Hwem bar fig der det wigtigaste fallet anförtrort? J första hand ju wisserligen mannen, fom är hufwudet och fom ffall fylla hwarje brist. Men wi skola äfwen taga saken från en annan sida. Det står ju, att för man: — 2 —— m———— vw