Norrländska Korrespondenten – 16 april 1864, sida 3

Och der som på Bibeln man tror mina ord, Som sålunda sås i gifvande jord. Som öken de odröpjas så idislar jag Att salig man blir om man tror, — Märk väljpp — om man tror hvad i duktiga tag Jag stundom nog smidigt hopsnor. Och så jag kringspejar med lurande blick Att sc hvar som ordet rätt hjertedjupt gick Der suckar en gumma, — då smilar jag godt Der gråter en annan, — jag ler; Der pustar en gubbe, — hur skön är min lott! Der himlar sig en, — o, jag ser, Att mig de snart tillbedja, helgon jag är, Mig fattas blott att jag martyrkronan bär. Pass på dock! — Mig lyckan är gunstig och huld, Se der kommer en som förstår Att glimmern, jag kringströr, just icke är guld, Att agnar är sädet, jag sår; Han djerives att komma och säga rent ut Att strunt jag har pratat från början till slut. Nu sjuder det i min högmodiga barm, Der kokar som uti Vesuv; Men jag står så värnlös, så menlös, så arm, Ty det tar hos hopen bäst skruf: Jag blifver förföljd blott för sanningens skull, För det jag af Salvelsens anda är full. Väl blir jag då afmålad sådan jag är: Skenhelig skrifs på min sköld, Med rätta blir skrymtan den mantel jag bär Min värma befins vara köld, Men så likafullt blifver jag en martyr Fastän den äran jag köpt något dyr. Tyst.