Norrländska Korrespondenten – 16 april 1864, sida 3

SD, hör mig, min Sud, gif mig hans kärlek, eller låt mig dö. Wild war ej den man, som för sin smärtas skuld glömde sina pligter; på tre dagar hade han ej arbetat; många affärer mäste wänta på honom; att göra ifrån fig dessa begaf han fig till kontoret. Den förste, som trädde honom till mötes, war herr Neer. Kommieen förskräcktes öfwer sin principals utseende; hang finder woro bleka och infallna; hHållningen bade förlorat all bestämhet. Öud ware tad att ni åter är här käre Wild; jag war färrig att skicka efter er. Försigtigt seende fig omkring åt alla sidor, drog han Wild till en soffa och upptäckte för honom att ban stod mid förderfwets brant. Den stora hane delskrisen hade utbrutit och aid fram ohejdad, frufttanswärd fom en pest. Allt sedan morgonen arbe tade telegrafen på hans undergång; i stället för betalningar och uppdrag, kommo från alla håll inställningar af betalningar och förluster på förluster. Bland de sednare war äfwen huset Lannay fall i Paris. Jag är en förlorad man! jemrade han, och inom få dagar skall underrättelsen löpa genom staden, att Paul Neer har cererat. Lugn, mod, herr Neer! Ännu är ej allt förlo. rabdt. Jag wet ingen utwäg, swarare herr Neer tvöft(58, allt får gå fom det will. Wild meddelade fin principal underrättelsen om sin mors död. Det gjorde herr Neer af hjertat ondt. Men hur stulle wäl denna man med äsynen af fin ruin för ögonen, tunna tänna något deltagande för andra? (Ferts.)