Norrländska Korrespondenten – 13 april 1864, sida 3

na, som wi redan länna, och begärde flutligen, till betäckande af de ögonblickliaa behofwen, att börja med endaft löfte om en summa af 3000,000 thaler i det han tillika framlade en plan för återbetalningen af denna summa. Hod er, flöt han, bar jag wäntat mig att finna ett mottagligt, deltagande hjerta och en öppen hand. Jag har inget hjerta för denna mwerlven, fade den gamla frun med en länge fastarord harm: bherr Neer är en slösaktig man och bär huvudet alltför högt; han behöfwer Herrans tuktan att förödmjukas. Det har ej warit så lätt för alla, fom för herr Neer. Då jag och min salig man gingo tillsamman, woro ett bord, twå stolar och en tarflja bädd hela wårt bohag. Wi hade lycka, ja, wi blefwo rika, men hwilka strider, hwilka försakelser bare mi ej att uthärda? Gud, tu allena wet vet. Nej, nej, jag har inga pengar, jag fan ingentina gifma v Jag beswär er, fru Thone. umarföre skulle herr Reer, fortfor den gamla frun, företaga allt i sålstor skala? Herr Neer tillhör rem, som bygaa på det nya babelstornet. Det är en ond tid, för hwilken inrenting mer är heligt, in: genting mer tyckes onpphinneliat, fom ariper in på ett område, ter Gums hemliabeter throna och mens niskans handlina är et brott. De wilja befalla öfwer wind och wåg; te fwa upp hafwets botten; de genombryta klippor oc berg, ja, till och med de dö dag grafwar rycka de upp, om de stå deras mwanfinniga planer i wägen. Menniskowerk uppbäfwa ve till Guds, endast för att få frossa wid gyllene bord och få sträcka fig på lättjans hufwudgärd, och derföre är guld, guld deras andedrägt, deras tro, deras saliahet, men guld skall också blifwa deras förverf. (Forts.)